Darling, jag vill ge dig alla blommor i hela världen,

jag vill se till att inget ont kommer åt dig. Jag ska

vara din räddare i nöden. Ring mig mitt i natten

och jag kommer rusa till dig. Jag blev så rädd. Så

ledsen. Ingen ska någonsin få ta ditt ljus.

Jag sover så bra bredvid dig i din säng, jag vill

aldrig någonsin lämna din sida. Jag vet inte hur jag

har klarat mig i alla dessa år utan dig. Snälla,

lämna mig aldrig.

Lite som när en TV stängs av,
en vit prick som bleknar bort.
Lite som gatlyktan som alltid slocknar
när jag går förbi.
Jag blir lika illa till mods.

En stjärna slocknade härom kvällen.
Det var inte min klaraste kväll
Men jag lovar,
stjärnan var där en sekund och nästa var den borta.

En fallen stjärna.
Jag föll efter att den slocknat.
Vi är alla stjärnstoft
och vi kommer alla blekna bort i mörker tillslut.

Jag skrubbar,
skrubbar
min kropp luktar fortfarande
utav cigarettrök
och någon annans hud
Jag är allmän mark,
välkommen men förstör helst inget.
Alltid ett ”adjö”
aldrig ett ”vi ses”

Du bad mig ropa
jag är inte rädd, jag är inte rädd!
Jag ropade
jag är inte rädd, jag är inte rädd!
Men innerst inne är jag livrädd
rädd för att tappa fäste,
tappa tron på livet.

Jag skriker och hytter åt himlen
Stora, blöta snöflingor landar hånfullt på mig
De skrattar mig i ögonen
Frostrosorna hade försvunnit
De hade lovat mig ljuset när de smälte.
Ljuset är fortfarande blekt
men det känns som en explosion.
Det är något stort på gång.

Jag tar ljuset och samlar på hög,
jag stjäl ljus från de rika
och ger till de fattiga.
Jag är ljustjuven.
Jag är den som mörkret fruktar.
Jag är glöden på en cigarett i mörkt rum.

Jag vaccinerar mig mot mörkret.
Vackra ting badar alltid i månljus
Jag lever på ljuset
för du är vad du äter
och jag vill vara vacker.

Pillerna kommer döda mig
men jag kommer i alla fall att ha dödat mörkret.

 

-mars 13

På andra sidan väggen kan jag höra
dina dova önskningar om att bara vara nära
Och din frustration letar sig in i mig
den sprider sig panikartat
Jag tycker mig ibland höra dina hjärtslag genom väggen
Du har ingen aning om det än,
men Babe, jag vet exakt hur det kommer bli

Jag kan vara dina dåliga kärlekssånger
Jag kan vara någon som vet precis hur du vill ha ditt kaffe
Jag kan vara den som citerar klyschiga textrader
”Att dö vid din sida är ett himmelskt sätt att dö på”
”Åh, jag behöver dina sängkammarögon”
”Har du några planer på att älska mig snart?”

De säger att jag är knäpp,
men jag är övertygad om att vi är lika
För jag är minst lika sjuk som du.
Fast desto sjukare du påstår att du är,
ju friskare är du faktiskt.
Jag säger att jag är sjuk, för då är jag inte det.
Om jag nekar att jag är sjuk,
är jag egentligen helt galen.
Därför säger jag att jag är sjuk,
för då är jag frisk.
Men bara när doktor inte hör.

Mina vänner säger att jag ska skicka ett kärleksbrev,
smyga in i din port och lägga i brevinkastet.
Det hade väl låtit lite så här
”Vi borde gå ut och dansa, du & jag. För vi hade varit ett snyggt par.
Det kan du inte neka. Ibland känns det som att du håller kvar min
blick när vi möts på vår gata. Du vet det inte men vi delar gata.
Ska vi ramla dåliga gatan fram?”
Hur uppenbart får det bli?

(Apropå sjuk)
En gång bjöd jag upp alla på en klubb. Mina vänner fick nog och jag skämdes.
En annan gång sa jag till någon att han var den jag ville ha just då,
jag ljög och det blev dålig stämning.
Jag ljuger mycket, mest om småsaker, aldrig storsaker
men jag kan inte låta bli.

Säger:
”Jag gick upp åtta och femton”
Egentligen gick jag upp åtta och trettio.

Säger:
”Jag hann inte tvätta håret”
Egentligen orkade jag inte tvätta håret.

När jag var liten ville jag inte gå till skolan, då tog jag 30 alvedon.
(Nu ljög jag, det var panodil)
Inget hände, jag blev bara magsjuk.
Jag har en massa påbörjade projekt,
men som du vet slutför jag aldrig något.
De säger att jag bara är lat, men jag kan bara... inte...
Jag kan inte ens avsluta meningarna helt korrekt.
Mina tankar blir aldrig helt färdiga

Nu är jag snart hemma och jag vet inte hur jag ska sluta. Så jag slutar så här.
Jag är dålig på avslut.

 

-februari 13

"Det spelar inte nån större roll
om man är gjord av malm

och ens hjärta är en iskall järnbit.

På natten vill man ändå

gömma sin klang

i någonting mjukt och kvinnligt."

-1915

Ibland tycker jag mig höra hans hjärtslag

på andra sidan väggen. Och han har ingen aning.

Jag lyssnade på åtta lysnade poeter. Det

fick mig att vilja skriva. Skriva bra grejer.

Det som kommer ur mig är bara en svart

klump utav frustration. Stönar tyst för mig

själv att aldrig någonsin kommer orden som

de ska. Varken på papper eller för den delen

i tankarna. Bara ett svart virrvarr av uppgivenhet.

Vi åt på världens bästa café. Det är

heminredningsbutik och café i ett.

Vill ha det där vita skåpet.

Jag bor i en ny stad nu. Det känns så himla

bra faktiskt. Ska bara hitta några brevlådor så

jag kan posta brev. Att ha tio minuter till allting.

Istället för 50 minuter med buss. Tio minuter

till centralstationen, tio minuter till bästa cafét,

tio minuter till biblioteket, tio minuter till

promenadstråk, tio minuter till dans och kalas.

 

Min kropp luktar fortfarande cigarettrök och någon annans hud.

Jag skrubbar, skrubbar. Det slutar lika dant varje gång.

-Lång frukost med mig själv

-Klar luft, så där att det är lätt och andas och det är en fin doft

-Göra yogaövningar i grupp trots att det är det svåraste

När jag vaknar under natten skriver jag ner

idéer och tankar jag har. Tänker, imorgon

slutför och genomför jag detta. För det är

en bra idé och det kan bli vackert. Men inget

är så vackert som när månljuset lyser på det.

Jag vågade inte ens säga hej. För personen

påminde om någon jag en gång kände.

De bad oss ropa "Jag är inte rädd". Men

innerst inne är jag livrädd. Så rädd att det

kommer bli värre. Lamporna blinkade

epileptiskt och jag tappade kontrollen.