De mörka, mystiska och djupa.

Jag dras till dem,
de som är mörka, mystiska och djupa.
De som ingen riktigt kan läsa.
De som funderar över livet.
Istället för att slösa bort det på meningslösa saker.
De som är vackra, utan att veta om det.
De som är svåra utan att bli enstöringar.
De man inte kan beskriva med ord.
De finns ju i olika utformningar,
praktexempel från film/tv-världen är:
Gilbert i Being human,
Mark i The boat that rocked,
Mort Rainey i Secret Window.
De finns ju också på riktigt,
men det blir nog för personligt om jag nämner någon av dem.
Det skulle nog bli jobbigt för alla parter.
Så jag lämnar det därhän.
Om någon läser och känner sig träffad.
Ja, visst, jag är helt övertygad om att det stämmer.
(Det är dem jag inte sagt nej till)

Almedal!

Kärleken sprudlar.
Jag är kär i Almedal.
Jag lyssnar dag ut och dag in.
Inget annat betyder något just nu.

Almedal – "A"

Jag skulle aldrig sjunga en sång om dig men nu står jag här.

Kärlek

Nu så här i efterhand, minns jag att jag ville slicka på dig.
Jag minns att jag grät. En del, ganska mycket för att vara exakt!
Minnet av sången vibrerande i mitt inre.
Det var årets höjdpunkt. Att du mindes att jag var din hjältinna för en dag.
Det finns inte mer att säga.
Och jag älskar dig.

Puss din Sylt.

P.S titta på fb, där finns bilder på dig.

Black cab.

Jag är trött.
Jag är krossad.
Jag är hungrig.
Jag är tårögd.
Jag är tom.
Jag lyssnar på en brustet hjärtalista.
Den är bra.
Den får mig mindre ensam.
Håkan, Kristian, Olle, Markus, Joy Division, Thåström, Jens.
Och några andra.
Jag klarar mig nog i natt.

Villiam

De talade om en man, en man de kände för länge sedan.
Han hade alltid varit ett mysterium för dem.
Så länge de kunde minnas.
Mörk, mystisk, drömmande.
Varje dag, tog han på sig sin svarta skinnkappa som nådde honom till vaderna.
Varje dag, snörde han på sig sina vadhöga stövlar.
Varje dag, satte han sig på sin motorcykel och körde över kullarna.
Med en likgiltig min, såg han på dem genom smala svarta ögon.
Utan att kunna avgöra vad han tyckte om dem.
Utan att kunna avgöra om han förstod dem.
Utan att kunna avgöra om de förstod honom.
När de var i England och satt uppe på en kulle, såg en dal nedanför dem.
Med en pub, dit alla var lockade.
Han sade, "NEJ! Vi kan inte gå dit. De har bränt ner mitt hus där!"
Ingen såg något tecken efter en brand.
en han visste att i ett tidigare liv, på tidigt 1700-tal så hade han varit en rik man.
Med hästar, mark och personal som tog hand om allt.
Någon hade blivit rasande på honom för just detta.
Han ville inte gå nära något som förstört honom.
Han påstod sig kunna lura tid och rum.
Kunna lura tiden, kunna lura rummet.
Förflytta sig bakåt och framåt i tiden.
Förflytta sig från ett ställe till ett annat.
Med en spegel.
Om man bara steg in i spegeln och bestämde sig för var man ville vara och när.
Då var man där en sekund senare.
Därför hade han många speglar, för att ha alternativ.
Åren gick, tillslut hamnade han med en kvinna.
Som ville ha barn.
Så han gav henne tre barn.
Åh, vad lycklig hon var.
Så oskyldigt omedveten om vad som hände bakom hennes rygg.
Där fanns en annan kvinna.
Det tog slut så fort med mamman till barnen.
Honom kunde man inte stänga in med fru och barn.
Första gången han sade något till dem, tittade på deras skor och sedan sade han,
"Kan ni verkligen köra i de där?"
Vi kallade honom Villiam.

Och jag tror att jag blev lite kär i honom.

Lasse.

Så här dagen efter någon spelat live för mig känns det så bra i mig. Det känns så mycket lättare att andas, att gå upp på morgonen. Det blir så mycket bättre. Jag kan vakna av att jag nynnar på en låt som spelades för mig. Jag tänker på hur otroligt mysigt det var att få se på musiken, att känna den otroliga närvaron. Jag gråter lite inombords av lycka. Det gör jag varje gång det är bra.

Av låtarna som finns på Spotify med våran käre Lasse har jag gjort en spellista med mina nio favoriter. Det känns bra när spellistorna inte är längre än nio låtar, det tar så lång tid att lyssna igenom alla låtar annars. Listan har jag döpt till Vitare än ett spöke, för den vackraste låten någonsin är Vampyrflickan.

För att vara första gången jag ser hans musik, var det ett väldigt fint tillfälle. Så borde alla första möten vara. Litet och personligt. Tack.

RSS 2.0