Dina handleder har ännu en len hud



Det jag trodde var ett smart drag, var inte så smart egentligen.
Jag saknar honom.
Midsommarafton blir väl, i Edwards och Bellas värld.
Kanske så virkar jag.
Hittar ett nytt mönster.
Så jag slipper tänka på hur ensam jag är.
På riktigt.

Jag ville aldrig vara med

Åh, väntan,
den outlidliga väntan.
Jag kommer in.
Jag kommer inte in.
Om några veckor vet jag.
Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas.

Under tiden, kan jag ju lägga av en liten rapport,
jag grät knappt på avslutningen,
för det fanns inget att gråta över,
jag kommer inte sakna min klass.
För jag var aldrig med i deras gemenskap.
Vilket jag är rätt nöjd med,
med tanke på att de flesta var kompletta idioter
och inte riktigt fullt mentalt utvecklade.
Det enda som fick mig att gråta var min älskade slöjdlärare.
Det finaste någon sagt till mig under min grundskoletid var
"Du är den bästa slöjdeleven jag någonsin haft".
Det som värmde mest att höra var de orden.
De betydde mest.
Något annat jag blev ganska tillfredställd med var mina betyg.
Bättre än jag någonsin trodde att jag skulle lyckas med.
Då jag inte dök upp så ofta första terminen i åttan,
då jag missade ett halvår av skolgången.
280
poäng.
Ca 100 poäng mer
än jag förväntat mig att jag skulle få,
när jag kom tillbaka från Kunskapsskolan.

Sen de blonda jävla lockarna,
de tog slut efter tag,
det var inbillning en stund.
Men det var fin inbillning.
Jag hittade fina tankar,
från början av inbillningen.

(Detta är en del av årets tankar, texter, dikter)

Varje år pulsar jag genom löven
varje år behöver jag något som värmer själen,
någon som värmer själen.
Vill ställa mig och skrika
banala saker,
enkla saker,
vackra saker.
Jag älskar dig!

Kom intill, vila dina blonda lockar hos mig
Kom nära, slut dina vackra ögon hos mig
Då behöver jag inget mer.


Trötthet

Nu är allt slut, i stort sett, avslutningen i morgon bitti. Then it's over. Jag försvinner från denna jävla hålan, alla trångsynta människor och kan starta ett nytt liv hoppas jag. Jag ska bli accepterad för den jag är, jag ska vara nöjd med vem jag är. Jag hoppas att det är så lätt som jag föreställer mig att det ska vara. Jag är så otroligt trött nu, jag har varit det i en vecka nu ungefär, så fort det finns en möjlighet då sover jag. Jag sover och sover, men är ändå otroligt trött. Jag tror det är för att jag har släppt alla krav och tankar på skolprestationer. Man behöver inte anstränga sig mer, då gör jag inte det. När all stress och alla krav försvinner, då släpps andra känslor fram. Trötthet.

God natt.


Senare ikväll kommer en text från läsårets gång!

NP i svenska.

Jag tog med allt som var i mitt skåp i skolan hem i fredags. ALLT! Där fanns hela läsårets arbeten, texter, funderingar och känslor. Jag hittade massor av små texter, dikter och annat fint jag är nöjd med. Det kommer läggas upp här under ett tid framöver hade jag tänkt. Jag hade tänkt att börja med mitt skriftliga nationella i svenska. Det blev jag alldeles jättenöjd med. Min svensklärare blev också nöjd tror jag. Vi fick en bild på ett hus. Med tre fönster tända på sjätte våningen. För att kanske hänga med i handlingen. Berätta vad ni tycker när ni läst. Tack.


På vägen hem från en person som inte lämnat så djupa spår i henne, passerar hon ett flerfamiljshus. Inget att lägga märke till egentligen, men ikväll kommer inget undan hennes tankar. Hon stannar till, ser på huset, dess röda tegel, symetriska form och sjätte våningen. För det är den enda våningen det lyser på. Det är nu hennes tankar vill släppas lösa, de ska få vara som de vill. Inget ska stoppa dem. För att inte störa dem sätter hon sig på en bänk precis bredvid huset och ser på sjätte våningen.


Det brakar i hennes huvud och ut kommer alla funderingar;

Det är en lampa tänd i den vänstra lägenheten, varför inte fler? Det är en av de andra tjejerna som jag träffat under kvällen som hittade någon som faktiskt lämnade djupa spår. Nu har ännu en framtid säkrats. Ännu en kvinna som fastnar hos ett avskum som bara vill henne illa. Som bara vill att hon ska sköta om hans barn. Hej då en spännande och givande framtid. Stackars tjej.


Men i det högra fönstret bor det en pojke vars flickvän är den lyckligaste flicka som bott på jorden. De två små duvorna har sett läskiga filmer hela kvällen. Så nu vågar flickan inte gå hem. För tänk om något av monstren lurar i närmaste buske och bara vill äta henne, för att hon har det bra. Så är det bara. Det är därför de har lampan tänd och ler mot varandra under täcket. De har det fint tillsammans. Ingen ska få ändra på det.

Tjejen som sitter där på bänken bredvid huset känner sig med ens iaktagen. Vem är uppe nu? Vem ser på henne nu? Hon blir medveten om att hon har själv suttit och tittat på någon i mittenfönstret. Det fönstret hon undvikit medvetet hela tiden, för hon vill att dess historia ska vara till för henne. Hon vill vara huvudpersonen i det fönstret. Det vet hon att hon aldrig kommer bli. För hon är aldrig en del av något, än mindre huvudperson. Hon har ett eget fönster, men aldrig har någon suttit och funderat på dess historia. Hon sitter på bänken en stund till. Stirrandet fortsätter. Hon gillar känslan. Att vara en del av något, kanske till och med vara huvudperson för en gång skull.

Det slocknar i fönstret, stirrandet slutar. Vad gör det? Hon fick vara med en stund i alla fall. För att kunna få en historia till det fönstret också, sitter hon kvar på bänken. Den har blivit ljummen av hennes kroppsvärme. Hennes rumpa har domnat, så bänken har blivit mjuk. Hon lutar sig bakåt och sluter ögonen.

Fönstret i mitten har en ägare som är som henne. Hur är hon? Ägaren är aldrig del av något, än mindre en huvudperson. Personen i fönstret tittar ut i mörkret och känner sig minst, obetydligast och ensammast. Det enda som betyder något är musiken, nätterna igenom spelas vemodiga visor om förlorade jag, förlorad kärlek och liv. Personen längtar efter en vän som inte kräver något och inte tar något.


Någon sätter sig på bänken. Nära, nära. Doften susar in i näsan, så ljuvlig. Så varm, värmen slår mot kinden. Blodet rusar. Äntligen är hon i en situation där hon är huvudperson. Hon vågar inte öppna ögonen, men hon vet att det är rätt denna gången. För det är personen i lägenheten i mitten på sjätte våningen. Hon lutar sig mot honom, han lutar sig mot henne. Hon känner hans lena lockar i ansiktet, andas in dem och hon vill bara gömma sig i dem för alltid. Något mumlas. Det gör inget, var för stunden. Inget annat betyder något nu. När en evighet gått öppnar hon ögonen och möts av en solnuppgång och de blonda lockar och blå ögon hon verkligen längtat efter sedan hon var ung och sårbar. Aldrig någonsin skulle hon släppa in någon, förutom honom. Det hade hon hållit. Nu är tiden kommen att underrätta underverk. Hon ska bli någon, hon ska vara huvudpersonen i någons liv.


-Vi är lika, du och jag. Vi är inte vana vid att vara centrum för någon. Det är bra. Vi börjar med att vara någon nu. viskar han fint i örat.

-Du har alltid varit mitt centrum. viskar jag tillbaka.


Och jag har aldrig varit lyckligare. Jag är lyckligare än flickan i högra lägenheten. Något stort är på väg att hända.


Världsmiljödagen



Snart är det dags.
Hjälp oss som inte kan rösta än att rösta nu,
gör framtiden en god gärning.

RSS 2.0