Ingen skulle någonsin få komma in, men så kom du

Nu har jag hunnit fundera ett tag på många saker.
Eller några saker som blivit mycket tankar.
När jag sitter på bussen,
själv och lyssnar på musik hinner jag tänka mycket.
Och när jag suttit själv på bussen tre dagar nu, har det blivit en del.
Jag lyssnar alltid på alla låtar i mobilen eller iPoden på shuffle.
Den där shufflegrejen är en bra uppfinning, för det mesta.
Dock har jag en tendens att lägga in mycket jag inte lyssnar på,
någonsin.
Men när det kommer låtar man gillar och bara flyter iväg är det härligt.
När det kommer en låt med Kristian Anttila
är det alltid samma tanke.
Honom vill jag ha sex med.
Varje jävla låt som spelas med honom framkallar den tanken.
Även om han smutsifierar kvinnans kön.
Honom vill jag ha sex med.
Tanken dyker upp i vissa andra låtar också,
med
herr Lindh, herr Krunegård, herr Norrsveden, herr Pelle Hellström.
Jag hade sett förbi alla deras brister och fel.
Jag hade sett förbi om de luktade illa också.
(Om jag inte har någon psykisk störning blir jag förvånad!)

Jag skrev ett inlägg den 21 maj om en vän jag hade.
Jag var förkrossad och saknade vännen.
Det är jag nog fortfarande förkrossad och saknar vännen lite.
Men jag träffade vännen idag, vännen sa "Förlåt för allt jag orsakat".
Ja, ursäkten är godtagen, MEN! Vännen har nog inte riktigt förstått vad som hänt.
Att jag skulle gå och blir lite rosa, blå och flytande
var inget varken vännen eller jag förväntat sig.
Det blev så, jag blev glad när vännen insett att jag blivit lite stött.
Jag hoppas vi kan börja bygga igen.
För jag vill ha de obetydliga stunderna igen.

Jag vill inte skriva alla tankarna.
Det blir jobbigt för alla då.

Vad har vi lärt oss idag?
Att jag är otroligt lätt att få på fall.
Speciellt om personen är ocharmig,
då är det extra lätt.


Så här känner jag mig just nu...

Om världen är glad, blir du glad

Jag tyckte det var roligt att vara glad idag.
Jag pratade med människor.
Jag var glad och de var glada mot mig.
Jag satte upp glada utrop.
Jag satte upp färgglada pärlplattor.
Jag hoppas att någon hittar hit.
Tycker något och berättar det.
Jag har lite bilder från mitt uppdrag idag.
Eftersom bloggen gör lite som den själv vill,
så ber jag att ha överseende med att bilderna inte visas vid första trycket.
De visar sig när de känner för det.

Dock så kan jag inte gå på Siesta.
Inte jätteroligt.
Roligt däremot är att min kusin vill träffa mig snart.
Då ska vi göra något roligt.
Kanske gå på Debaser,
kanske gå och se någon av hennes vänner som spelar i band.
Och vara jättemysiga.

Sprid glädje!

Jag ska testa ett experiment imorgon.
Det kommer bli intressant.
365 saker inspirerar mig.
Gatukonst till folket.
Mer information och bilder imorgon.
Undrar hur många som kommer hitta hit.

Ett fint tidfördriv.

För cirka en timme timme sedan sa jag till mig själv.
"Nu ska du börja med ditt SOarbete som ska vara inlämnat jag vet inte när, snart."
Jag hade tänkt att börja med det.

Jag skulle bara läsa en av bloggarna jag följer.
Det är en sådan där blogg man smygläser.
För att det är en person man träffade en gång,
utan att personen träffade en,
personen lämnade ett avtryck
och man kan inte släppa denne person.
Det finns inte så djupa känlsor över huvud taget till denne.
Men man kan inte bara skita i och läsa vad som pågår i dennes huvud.

Efter man läst bloggen,
känner man sig på nyttfödd på något sätt.
Som en ny människa, som använder svåra ord,
svåra tankegångar och hänger bland de fina människorna på KB.

Denne säger så mycket som jag borde ha kommit på.
För det så snyggt formulerat.
Om jag någon gång kommer träffa denna person igen,
då kommer jag inte kunna se denne i ögonen
och säga hej.
Av rädsla att jag ska avslöja allt om mina innersta tankar och funderingar om denne.

Jag skulle bara läsa dennes senaste inlägg
men kommer på mig själv en timme senare med att ha läst alla bloggens inlägg,
från början!
Jag har alltså läst hela bloggen nu.
Det var skrämmande.

Under tiden jag läste,
så tänkte jag på en vän jag hade för några veckor sedan.
Som försvann innan vi ens börjat.
Jag drömde om denna vännen för någon natt sedan.
Det såg ut ungefär så här.

Vi promenerade med några andra vänner.
De gick framför oss, vi gick tysta bredvid varandra.
Plötsligt så fanns bara vi.
I en substans som inte existerade.
Vännen tog min hand och jag blev den lyckligaste på jorden.
För vännen älskade mig
och först nu vågade vännen visa det.
Sen vaknade jag av att solen speglades i mitt ansikte
och det var extremt varmt på mitt rum.

Jag hade kvar den känslan väldigt länge.
Sen mindes jag att vännen inte ville ha att göra med mig mer.
Det var konstigt att inse.

Och nu kommer jag på mig själv att skriva ett blogginlägg
för att slippa skriva på det där förbannande arbetet.
Jag vill verkligen att det ska göra sig själv.
För nu finns det inget annat jag kan göra för att slippa göra det idag.
Jag har ett snyggt, städat rum, jag har förberett kvällsmaten och jag har tvättat det som låg i tvättkorgen.

Nu ska jag gå och ninjakicka mitt arbete och producera ett MVG.

Go to Santa go to Santa go go go

Söndagar ger mig
sådana
ambivalenskänslor.

Det är måndag imorgon,
det finns inget att göra,
de är ofta gråa.

Det är en dag för en själv,
man kan sova hela dagen,
det finns absolut inget att göra.

Idag har varit ett prakexempel på båda delar.
Åh, jag vaknade halv tolv, åt, duschade,
väntade på att någon skulle höra av sig,
"gör något med mig idag, jag är lika ensam som du idag",
det gjorde ingen,
jag läste ut en bok jag hade ca 30 sidor kvar av,
somnade klockan två,
vaknade fyra timmar senare.
Då klagar mamma på att jag sovit så länge.
Du kunde väckt mig?
Då slänger hon saker på mig som jag kunde gjort under dagen,
men som hon inte gjorde innan på dagen.
Städa badrummet, dammsuga huset, tvätta kläder,
gå och handla, rensa din garderob.
Jag som hade tänkt att träna imorgon,
det är ju som bortblåst.
För mormor kommer på eftermiddagen,
då måste allt det varit gjort, tydligen.
Hej hemmafru.


Fast the Wombats ger mig alltid lite peppkänslor,
för deras musik är pepp, fast om man lyssnar på texterna,
har de lite att känslor att berätta om.



Jag måste varit galen

Och mitt liv är räddat,
ännu en gång.
Lasse ställde in i lördags,
dubbelbokning.
Den högre makten vill verkligen att jag ska se honom.
Det är trevligt att någon vill mig väl.

Det känns ganska bra,
mitt liv är ganska ljust.
Jag har lyckats att inte gråta
på flera dagar.
Annars har just tårarna varit en
lojal kompanjon under nätterna.

Men det börjar bli bra.
Även om det aldrig var dåligt.
Men det var heller aldrig bra.
Nu blir det bra.
Det är varmt och man kan sova i solen.

Jag vill se Parken,
hoppas han spelar fredagen på Siesta.
Och han sjunger för mig.
Helt otroligt.
Den går ofta på repeat.

9mm och fördärv.

Idag börjar jag med att säga något poetiskt...
Jag har ångest och jag vill skjuta någon i huvudet.
Så, då var det sagt.

Jag vill verkligen inte ut,
jag vill absolut inte till trycket.
För jag vill inte utsätta mig för blickarna.
Jag vill försvinna.
Fram tills fredag kväll.
Typ...
Och jag håller på att gå ner mig,
för jag träffar ingen.
Jag har inget och göra.
Då blir jag väldigt frustrerad,
otålig, irriterad och ett ord till som jag inte kommer på.
Därför vill jag skjuta någon i huvudet.


Edit: Dessutom har jag insett att jag inte har råd till Panic & Action på torsdag,
för jag har en Siestabiljett att betala och jag har två Emergenzabiljetter att betala också.
Då vill jag bara dö, igen.

Oldschool



aaahh. Ibland blir man kär, musik som snabbar på hjärtat har vi alla.
Ibland är det helt oväntad musik.
Detta är ett exempel på det.

Oldschool, Malmöband, konsert den 7 maj.
Jag ska vara där.
Med alla emosarna.
Det är fint.

Och om en vecka är det UKM, jag hoppas ni är där och ser mina bilder.
Ni som inte var i Trelleborg i alla fall. :)
Mazetti, antagligen.

hejdå.
Ni är dåliga på att titta här. :<


Lite låttext;
I know it's your smile and your caring laughter giving me a rush ending in disaster,
and when we stand up tall pick up the phone you know I'm calling.

RSS 2.0