Jag får för mig att jag kan vara kvar, men jag vet inte hur.




Jag skonar Yrsa från den andra. Jag hade bara varit elak om jag laddat upp den...




It's gruesome that someone so handsome should care



Videon är inte svartvit. Men den är ett mästerverk.

Vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha?



Världen får en bild på eMiL.
Det är ju trots allt första advent.
Jag borde väl visa en bild på ett ljus
eller något juligt.
Men jag vill inte ha jul.
Jag vill inte ha vinter.
Jag vill inte vara här.
Livet är inte så pepp.
Jag vill mest ligga hemma,
sova, titta på alla tvserier.
Non stop.
Jag vill mest lyssna på de mest tragiska låtar.
Jag vill mest lyssna på de mest sorgsna låtar.
Jag vill mest se de mest tragiska filmer.
Jag vill inte se dagsljus.

Goddag lätt vinterdepression.
Välkommen tillbaka.

Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig?

.

Om hagel på ett tak.

Det låter precis som om
huset ska splittras vilken sekund som helst.
Som om vi kommer dö här.
Som om vi har fått tinnitus
för en sekund.
Sen går det över lika fort som det kom.

Jag tänker tillbaka på UKM

Åh, jag träffade ju en av killarna från My Remorse igår.
Och nu vill jag ha UKM igen,
för det var faktiskt kul.
Att få vara bland andra kulturmänniskor en helg.
Det var fint.
Jag ska ställa upp nästa år också.
Jag ska bara hitta bilderna till det.


My Remorse


Viktor Jers i Skip Toumalou


Skip Toumalou


Två gitarrplinkande pojkar

Lasse.

Jag saknar Lasse något otroligt just nu.

Jag minns den regniga eftermiddagen i början av augusti.

När vi satt där vid bouleplanen och väntade,

väntade på den vackraste varelse som finns.

Och när klockan närmade sig tre blev stämningen så fin,

spänd, positiv.

"SNART ÄR HAN HÄR!"

När han kom gående över gräsmattan med gitarren över axeln,

då var vi nog några stycken som grät lite.

Inombords i alla fall.

Han ber oss komma så nära vi kan.

Och vi sitter nästan i hans knä allihop.

Det var en av de finaste stunder jag upplevt.




Du är så fin med din marmorlika kind


Vad var det som kändes så magiskt?



Åh, Parken.
Ytterligare en svartvit video

Om OmmWriter



Det är ett fint litet gratis betaprogram för Macintosh. Google it!

Herr Wallin

http://www.danisaacwallin.com/default.asp

Det är så där magiskt fint.
Det är så jag vill kliva in i bilderna
och stanna där för alltid.








En dans på brandgul lycka.

Jag drömde,
jag borde inte drömt det.
Det var vi,
utan din flickvän.
Hon ringde,
du sa "vänta bara tills du får träffa henne,
du kommer älska henne,
för det gör jag."
Inte en sekund kände jag något
som kunde likna dåligt samvete.
För jag kände
att det var du och jag
som var det som var.
Det lät i telefonen,
hon började säga något,
men du stängde av den,
tog mina händer
fick alla löv att bli vackert brandgula igen,
få dem att virvla runt oss,
som en varmröd omfamning.
Vi lyfte, försvann upp, bland löven.
Du var tvungen att dra lite i mig,
så jag inte skulle flyta iväg.
Vi dansade, vi dansade till tonerna av
de vackraste stråkarna.
Hela natten dansade vi,
vi tröttnade aldrig på varandra.
Vi var vackra.
Vi tänkte inte på någon flickvän.
Vi var de enda.
Det är något med blå ögon.

Inspiration

Nu är jag så trött att jag hade kunnat sova i 20 timmar och lite till...

-I want people to feel sorry for me.
I like to feel the burn of the audiences eyes on me,
when I'm whispering all my darkest secrets into the microphone.
When I was a kid, I used to carry this safety pin around with me,
everywhere I went in my pocket and when people weren't paying enough attention to me,
I'd dig it into my arm until I started to cry.
Everyone would stop what they were doing and ask me what was the matter.
I guess I kind of liked that.

-Really? You're telling me you're doing all this for attention?

-No, I hate it when people look at me. I get nauseous.
In fact I could care less what people think about me.

You make me feel a little older, like a full grown woman might. But when you're gone I grow colder, come to me again, in the cold, cold night.


Töj.

Jag har bestämt mig för att sluta töja mina öron.
Ta ut dem och låta dem växa igen.
(Alltså, inte ta ut öronen, utan töjarna? Heter det så?)
Farväl 9mm och 5mm.

Jag tänkte att världen antagligen ville veta det.
Ehe.
Så ocoolt. egentligen.

Herr Jensen, 22/11, Lunds stadsteater














Anywhere but here, Parken, 20/11























Det kommer nog lite fler bilder med tiden.
Det är en del kvar.

I want you, I need you, oh baby, oh baby.

Leica M9.
Jag.
Vill.
Ha.
Jag.
Klarar.
Inte.
Att.
Bara.
Se.
På.

Idag har jag gjort mig fredagsfin.



För jag ska på klubb,
för första gången.
Men inte för att dansa,
nej,
för att fota,
ja.
Jag vet inte hur man ska bete sig?

Herr Oberst.



Så här, framåt natten,
när man tappat allt hopp om framtiden,
samhället och människorna.
Så smyger sig en känsla på.
En känsla som få faktiskt kan beskriva.
Kanske inte ens våran käre Oberst.
Men han kan lindra,
han kan hjälpa,
han kan gråta,
få allt, en aning oklarare,
en aning bättre.
Och när till och med kreativiteten kryper fram.
Det är fint.
Och jag vill inte sova längre.
För då kanske jag går miste om något.
Tänk, vad hemskt det hade varit.

Sömn.

Jag är så trött.
Jag vill sova.
Bry er inte om att väcka mig igen.
Jag bryr mig inte.
Inte om något.
För jag är så trött.
Så trött.
Nästan så det blir outhärdligt.

My one and only love.




Jag ska bara orka börja betala massor för att få fram bilderna.
Sen ska jag inte skiljas från den en sekund.

Drömmar.

Jag vill ha allt vackert.
Jag vill ha allt fult.
Jag vill göra det till ett.

Vackra ord,
vackra formuleringar,
kom till mig.
Låt mig leva i Paris,
ha de finaste vännerna
och låt mig komma in
på de finaste klubbarna.

När hon skriver så, så jag har lust och ringa upp och be och be och be och be att hon kommer tillbaka

Hon måste fått en flisa i sitt öga eller nåt,
de är våta och de skär mig in i märgen.
Hon snyftar till mig tyst,
att "detta kommer aldrig gå"
och jag småler när jag nickar i förståelse.

Florence Valentin



Spring Ricco.

(Jag ska nog bara lägga upp svartvita videos, för att göra bloggen så snygg så möjligt. HEHE)

Herr Johansson



Snälla, snälla tomten.
Ge mig i julklapp!

Rhythm King and her Friends

http://open.spotify.com/track/562iYjytoX0nNsmiX0v0Dt

I shy cry

I was
born to
adore
you

La photocabine



Dagens underhållning för dem som har en crush på frankrike och gamla bilder!
LA PHOTOCABINE!

När långa nätter inte gör som man vill.

Jag längtar bort
ifrån hans kyla och hans charm,
till långa nätter.

Saker som får en söndagkväll lite finare

-En fin film, man funderat på att se ett tag.
När den dessutom har årets finaste soundtrack gör den ännu bättre.
-Fransk musik, för franska är det vackraste språk som sjungs.
När det dessutom finns en väldigt fin på soundtracket till filmen är det ännu bättre.
-Vetskapen om att om precis en vecka har jag kommit hem från Lunds stadsteater,
fylld av Emil Jensen.
-Choklad från Chokladfabriken i Malmö. Veta att det är okej att ta en bit.
Jag har ju inte ätit något godis på länge.
(Jag har ju blivit erbjuden både pizza och jättegodispåsar denna vecka, men tackat nej.)
-Att hitta(bli tipsad om) en sajt med fina fotografer.
När inspirationen verkligen kommer. Jag vill ut, göra något kreativt. Loud Major
FINT!

They say you're getting better, but you don't feel any better

Jag har tittat på de senaste
fyra månadernas bilder.
Det är en del.
Jag hade nästan glömt bort
att jag hade
en liten polaroidkamera i datorn.

Men så kom jag på
att jag skulle göra polaroider
av alla favoritbilder.
Och, oj,
det blev en del.
Här är några.
Enjoy...

(Många av bilderna finns redan på bloggen, i större format.)









Herr Khemiri vs. Herr Mårtens, Konstfack.



Det här är så fantastisk att jag bara vill lägga mig ner och gråta...

Fibes, oh Fibes, Mejeriet, 13 novmeber














The Sonnets, Mejeriet, 13 novmeber.










Fru Leck



Jag gillar hennes bilder otroligt mycket.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Men jag finner så mycket inspiration i dem.

Jag önskar jag kunde rita så där.
Med eller utan papper.
(Jag menar, det hade varit fint att kunna rita så i datorn också.)

Jag tycker ni borde titta på hennes bilder.
Tryck här så kommer ni till hennes blogg.

Om att knapra på luften

Om man hade kunnat knapra
på luften idag,
hade den nog knastrat lite,
krasat mellan tänderna.
Smulats sönder till pulver.
Solen sken
och
det blåste nästan inte.
Jag kände mig levande.
Som om jag inte sett
dagens ljus på år och dar.


Regardes-moi, mais, qu'est-ce que tu vois, mon dieu?

Vive la Fête förtjänar en lila kant.
För de är fina.
HEJA

Herr Book Jönsson


I just have to ask, will you make a plan to love me sometime soon?

Rara lilla mailbox,
varför står du gapande tom?
När jag behöver dig...
Söta lilla mailbox,
ge mig ett fint brev.
När jag behöver det som mest...


http://open.spotify.com/track/0avUVxqAE2Fj2OsuRmVjuF

Om Paris.

Jag mindes precis hur min fransklärare sa till mig en gång
"Du inser inte hur mycket Paris du är,
hur du hade trivts i Paris,
Paris vet inte hur mycket den staden saknar dig.
Du behöver Paris för att bli hel. På riktigt.
"
Jag minns hur hennes ögon fylldes av tårar när hon såg på mig.
Hon menade verkligen det hon sa.
Sedan dess kan jag inte se någon annan stad,
inte som min, alldeles egna stad.

Att klippa och klistra.








Nej, åh, va?

Åh, vad jag önskar att jag var en av dem.
De som är vackra, mystiska och djupa.
En sådan som sitter uppe med
Dylan och det billigaste, suraste röda vinet
och diskuterar om existens,
refererar till de vackra författarna och poeterna.
En sådan som använder svåra ord,
har koll på de fina ställena,
de vackra klubbarna.
Åh, vad jag drömmer om storstaden.
Där anynomiteten
är det enda som betyder något.
När man träffar en spännande person,
diskuterar djupa, välgenomtänkta saker.
Utbyter så mycket.
Och sen aldrig ses igen.
Att sedan gå hem till lägenheten,
ensam,
fylld av en annan människa,
som aldrig kommer synas igen.
Att känna att detta är allt jag behöver nu.

You suddenly find, you got nothing to fear

And I siad,
in five years I'm going to live in Paris or Moscow
and live on red wine and Bob Dylan.

If you don't take my hand, I lose my mind completely. Madness will finally defeat me.







Jag testade min nya kamera idag.

Om musik och periodiska system

create animated gif


Det var charmiga pojkar på stan som spelade idag.
So lovely. De fick en lapp där det stod att de var charmiga.


När jag kom hem låg dessa i brevlådan!


I Pete Greenskivan låg hans periodiska system.
SVERIGE FINNS MED I DET!

Anton och Axel

Den här fina videon tipsade Jakop Dalunde om.
Det är två svenska killar som flyttat till New York.
Detta klippet är Lisa Nilssons Fem fingrar de spelat in på ett hustak över Park Avenue.

Om absolut ingenting.

Örk, i-landsproblem nummer ett, facebook gör lite som det vill.
Och allt känns superjobbigt bara för det...
Fick inte min kamera idag.
Får den imorgon hoppas jag på istället.
Jag har inte fotat något, för det finns ingenting att fota.
Och kreativiteten känns väldigt död just nu.
Ingenting att skriva, ingenting att avbilda.
Jag vill sova.
Jag vill till biblioteket.
YRSA?

En ring av plast, jag ger dig allt jag har

Jag kan inte hjälpa det,
men så fort jag får en chans,
så använder jag herr Norrsveden.
Vi har läxa i foto tills imorgon,
hitta ett fint porträtt och förklara varför det är så bra.
Allt jag kommer på nu,
"Simon är det vackraste som finns."
Fast, det kan jag inte riktigt använda som argument.
Jag får väl lista ut något smart tills imorgon.

För övrigt så gillar jag min hylla över sängen!
För övrigt så känner jag mig söt idag!
För övrigt så fotade jag igår på dockplatsen!





Fåglarna var vackra mot himlen


Om att vara dum.

Jag vill träffa honom om det går.
Se honom, röra vid honom,
berätta för honom igen hur han förstörde mig.
Berätta för honom hur jag nu,
ett halvår senare bryter ihop.
Hur jag önskar att han skulle ringa mig.
Säga att allt är bra igen.
Jag har redan glömt allt fel om han gör det.
Jag minns nu att jag tror att jag skymtade något i hans själ,
som var svagt, behövande och svältande.
Jag såg att han inte mådde bra.
Jag minns att jag ville hjälpa,
men maktlös, det var jag.

Och nu jag trodde jag läkt.
Men om jag läkt hade jag inte gråtit efter honom nu.

Att drömma om någon som är försvunnen sen länge.
Att drömma om någon som sårat en förfärligt mycket.
Att kunna säga, bara han kommer in i mitt liv igen så förlåter jag.
Att kunna säga, efter alla dessa månader kan jag fortfarande mana fram en bild av honom och hans doft.
Jag trodde jag läkt.


Det var fyra rader som fick mig att krackelera lite.
Jag känner han som faktist ingen riktigt känner, 
han säger att han ej har känslor kvar. 
Jag känner han som faktist blöder i sitt hjärta, 
han som har visionen om ett par. 





RSS 2.0