Rymdsylten

Varför så många bilder på en kille med skägg

i en klänning från början av 1900-talet mitt ute i en av de äldsta parkerna i centrala Malmö?

Finns det någon mening med detta över huvud taget?

Ja, faktiskt. Det kan vara ett sätt att visa att man står upp för vad man tycker,

tänker och känner.

Man kan visa att det finns alternativ till det sjuka samhället idag.

Att det är inte konstigt att klä sig som man själv vill.

Att man behöver inte följa de s.k. “riktlinjerna” som har satts upp av samhället.

Det är okej att säga nej.

Det ska inte vara något konstigt egentligen.

Visa att det faktiskt går att göra så här nu,

visa att det blivit bättre men inte helt bra.

Det här handlar inte bara om kläder och utseende.

Utan även om beteende, kanske annat också.

Man ska inte behöva agera som folk förutsatt att man ska agera.

Det är okej att göra tvärt om.

Om man så bara vill starta en diskussion.

Om man inte vill flyta med i strömmen,

ska man inte göra det bara för folk känner att det är en konstig grej man är,

eller håller på med.

Man ska kunna gå på gatan utan att få saker efter sig,

våld, verbal misshandel eller annat obehagligt,

bara för att man inte är som mängden,

bara för att man har en åsikt ingen annan delar med en,

bara för att man har modet att göra det.

Det här ska få folk att tänka igenom sina åsikter en extra gång.

Det ska få folk att kanske prioritera om,

var lägger de sin ilska,

sina åsikter och sin kraft i diskussioner.

Är det här verkligen det viktigaste att klanka ner på?

Lever vi verkligen i en så trånsynt värld.

Om vi gör det, blir jag ledsen,

väldigt ledsen.

Idag hittade jag en fin knapp på skolan,

det stod "fråga mig".

Jag antar att det är från ett öppet hus någon gång.

Jag tog den, satte den på min väska.

När jag promenerade med min väska på ryggen,

kom det fram en tjej och knackade mig på axeln

och sa

"Jag vet inte hur jag ska göra för att överleva vardagen. Vad hade du gjort?"

Jag vet inte riktig vad jag svarade,

men det var djupt, intellektuellt och bra.

Hon svarade mig då

"Tack! Nu lyckas jag ta mig igenom dagen idag,

du gav mig en insikt och du ledde mig närmare svaren på livets gåtor."

"Nöjet är helt på min sida" svarade jag.

Efter bara en liten stund knackade en kille mig på axeln

och sa

"Hur ska jag klara att ta reda på varför jag lever?"

Det var en lite knivigare fråga,

men kvick som jag är svarade jag

"Du måste först ta reda på hur livet hänger ihop,

det är väldigt svårt, men om du är tillräckligt fokuserad,

klarar du allt."

Han såg lite fundersam ut.

Men sedan samlade han sig och sa.

"Jag ska göra det till en vana, att varje kväll,

skriva ner vad jag gjort, varför jag gjort det

och vad som kommer hända för att jag gjort det.

Jag kom precis lite närmare svaret på livets mysterier."

Jag svarade honom

"Ha en alldeles förträfflig dag och jag litar på att du klarar det!"

Tänk vad man hade kunnat hjälpa folk med egentligen.

Om de bara hade frågat om de ville ha hjälp.

Att fråga en främling kan ibland vara väldigt hjälpsamt.

Jag hade kunnat hjälpa till att lösa livsmysterier,

det hade varit väldigt fint.

När ögonlocken är så tunga,

att det inte går att se konkreta saker.

Öppnar jag själens ögon,

de blir stora, klotrunda,

lite utstående.

Tar in allt, exakt allt som sägs i det undermedvetna.

Det sägs:

Att jag borde ta reda på vem jag är, att jag borde ta reda på varför jag är här, att jag borde ta reda på vad min uppgift i livet är.