Åh, Jonathan!


Fantastiskt levande.

Älvorna dansar
och
månen lyser starkt.

The city sunset over me.

Don't ever change now baby

I'd thank you

I don't ever think we will meet again



Herr Dylan

När jag åkte buss från Centralen till Kirseberg idag,

så åkte jag med den mest charmiga killen.

Han såg precis ut som herr Dylan när han var ung.

Det var en fin stund, då han också luktade gott.



En fin blogg

http://sdharfel.blogspot.com/

eMiL Jensen

Jag ska se eMiL,
det blev inte som vi tänkt.
Det blev inte Palladium,
för det var slutsålt.
Men det blev stadsteatern i Lund.
Det är nästan finare,,
för Lund är en så bra stad, så bra stad.
HEJA
eMiLs finaste

...

Minns du hur mörk den natten var,

den var svart och apelsinfärgad.



Den fina tunna linjen mellan våran värld och din

Han är så vacker, så vacker, så jag gråter.
Jag vet inte var jag ska göra av mig.
För det är så vackert, så vackert, så jag vill lägga mig ner i hans knä.
Jag vill hålla om honom,
aldrig släppa taget.
Jonathan du är min.

Sen parar du Jonathan och Kristian,
sen blir det Knut.
Han påminner mig om Jonathan och Kristian.
På ett underbart, vackert sätt.

Drömmen om fria åsikter

Varför så många bilder på en kille med skägg

i en klänning från början av 1900-talet mitt ute i en av de äldsta parkerna i centrala Malmö?

Finns det någon mening med detta över huvud taget?

Ja, faktiskt. Det kan vara ett sätt att visa att man står upp för vad man tycker,

tänker och känner.

Man kan visa att det finns alternativ till det sjuka samhället idag.

Att det är inte konstigt att klä sig som man själv vill.

Att man behöver inte följa de s.k. “riktlinjerna” som har satts upp av samhället.

Det är okej att säga nej.

Det ska inte vara något konstigt egentligen.

Visa att det faktiskt går att göra så här nu,

visa att det blivit bättre men inte helt bra.

 

Det här handlar inte bara om kläder och utseende.

Utan även om beteende, kanske annat också.

Man ska inte behöva agera som folk förutsatt att man ska agera.

Det är okej att göra tvärt om.

Om man så bara vill starta en diskussion.

Om man inte vill flyta med i strömmen,

ska man inte göra det bara för folk känner att det är en konstig grej man är,

eller håller på med.

Man ska kunna gå på gatan utan att få saker efter sig,

våld, verbal misshandel eller annat obehagligt,

bara för att man inte är som mängden,

bara för att man har en åsikt ingen annan delar med en,

bara för att man har modet att göra det.

 

Det här ska få folk att tänka igenom sina åsikter en extra gång.

Det ska få folk att kanske prioritera om,

var lägger de sin ilska,

sina åsikter och sin kraft i diskussioner.

Är det här verkligen det viktigaste att klanka ner på?

Lever vi verkligen i en så trånsynt värld.

Om vi gör det, blir jag ledsen,

väldigt ledsen.


I've met someone that makes me feel seasick

Did just realize something...
Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Vill bara bli en liten blöt pöl på marken.
He's a model, he's a fucking model.

Om att inte veta










Om att lösa livsmysterier

Idag hittade jag en fin knapp på skolan,

det stod "fråga mig".

Jag antar att det är från ett öppet hus någon gång.

Jag tog den, satte den på min väska.

När jag promenerade med min väska på ryggen,

kom det fram en tjej och knackade mig på axeln

och sa

"Jag vet inte hur jag ska göra för att överleva vardagen. Vad hade du gjort?"

Jag vet inte riktig vad jag svarade,

men det var djupt, intellektuellt och bra.

Hon svarade mig då

"Tack! Nu lyckas jag ta mig igenom dagen idag,

du gav mig en insikt och du ledde mig närmare svaren på livets gåtor."

"Nöjet är helt på min sida" svarade jag.

Efter bara en liten stund knackade en kille mig på axeln

och sa

"Hur ska jag klara att ta reda på varför jag lever?"

Det var en lite knivigare fråga,

men kvick som jag är svarade jag

"Du måste först ta reda på hur livet hänger ihop,

det är väldigt svårt, men om du är tillräckligt fokuserad,

klarar du allt."

Han såg lite fundersam ut.

Men sedan samlade han sig och sa.

"Jag ska göra det till en vana, att varje kväll,

skriva ner vad jag gjort, varför jag gjort det

och vad som kommer hända för att jag gjort det.

Jag kom precis lite närmare svaret på livets mysterier."

Jag svarade honom

"Ha en alldeles förträfflig dag och jag litar på att du klarar det!"

 

Tänk vad man hade kunnat hjälpa folk med egentligen.

Om de bara hade frågat om de ville ha hjälp.

Att fråga en främling kan ibland vara väldigt hjälpsamt.

Jag hade kunnat hjälpa till att lösa livsmysterier,

det hade varit väldigt fint.


Om konstiga känslor.

Det är inte så att

det är något djupt på gång.

Det är bara så att han finns överallt.

Att han finns i mina drömmar ibland.

Att jag vill gråta när jag ser honom.

Att han inte ingår i min umgängeskrets.

När det bumpas...

När det lees...

När det möts...

...dras jag neråt,

löses jag upp till en vätska

och blir en pöl på golvet.

Medan han står kvar,

går vidare,

omedveten om min reaktion.


Fru höst är här.

Jag fotade lite i trädgården idag.
WHAT A SUPRISE!






















Herr Krunegård spelade för oss!







Yrsa var glad när han spelade!




Once I knew how to draw a horse.

Jag hittade en bild på häst jag ritat för några år sedan.
Jag visste ju hur en häst såg ut och kunde nästan avbilda den.
Jag är lite imponerad av mig själv.
Jag förtjänar en klapp på axeln.
...
Nu klappade jag mig på axeln.
Jag känner mig lite vemodig, mer vet jag inte.

Hösten tar oss med storm

Nu pulsar vi genom hösten igen, löven igen,
pulsar genom allt vackert träden har att erbjuda.
Vi har fortfarande hopp om att hitta den där perfekta handen för våra händer.
Det är en så romantisk kliché.
Det är så vackert då det inte regnar och blåser.
För när det gör det,
då ligger alla vackra löv slickade mot marken och håret står på ända.
Det är inte lika charmant.

Om killen på biblioteket

Det jobbar en kille på biblioteket i Trelleborg.

Eller, det är väl mer man än kille.

Han är inte värst snygg, charmig eller trevlig.

Varje gång jag kommer in på biblioteket ser han på mig.

Med en fundersam blick, som jag inte riktigt kan tyda.

Jag plockar mina skivor,

tittar mot personalen, där är kö vid det bord han inte sitter vid,

så det blir inte många val.

Gå fram och säg hej, jag vill låna dessa skivor.

Jag går fram och säger

"uhm, hej... Asså jag skulle vilja låna doma hära skivorna, om det är okaaaj?"

Jag stammar och läspar helt plötsligt.

Självklart tittar han lite oförstående på mig,

jag hade ju pratat med mamma i telefon,

välformulerat utan varken läspning eller stamning.

"Visst det fixar vi, inga problem." Med skymten av ett roat leende.

Han plockar rätt skivor, ger dem till mig.

"Hej då, kom ihåg att lämna tillbaka dem!"

"Jae, det ska jag komma ihåg att göra. Inga problem alls."

Va? Dum i huvudet? Jag? Nej, inte kan det stämma.

Var är Lisa och vem är du? Lämna genast tillbaka henne!

Det är inte ofta,

jag borde inte bli det,

inte i det här läget i alla fall,

nej, tafatt är inte okej att vara just nu.


Sol

En bild på en trottoar på en bro.

Herr Dalunde säger sympatiska saker.

IH! Lovely.
Läste precis världens finaste på facebook.
Vårt käre språkrör Jakop Dalunde, politiker man tar på största allvar,
sitter nu i ett trapphus och äter thai-mat.
Hans kommentar till detta lyder:
"FAIL."
Kan det blir mer charmigt?
Detta var dagens finaste!
Det hade varit fint om han sa så till någon i riksdagen
som han tycker har en dålig åsikt eller kommer med ett dåligt förslag.

Herr Kinder.

Casper får vara med på min blogg för jag blev väldigt nöjd med den bilden.
För att vara ett sådant där snapshot blev det hela väldigt bra.
Jag kände att redigeringen behövdes för att bilden blev inte värst skarp,
så jag gjorde den ännu mer ofokuserad.
Jag lade även upp den för att jag ville uppdatera bloggen.
Hur dumt är inte det?
That's it!
En låt med Belle and Sebastian som är fin
Belle and Sebastian – Dear Catastrophe Waitress

Om insparken och hur jag överlevde.


Jag minns den kvällen då allt var kaos.

Alla var över allt,

de sprang runt mig

och jag stod alldeles stilla och tittade på varenda en av dem.

Insåg att, det här är inte vad jag vill vara med om.

Jag vill inte leva för att få uppleva detta en gång om året.

Gick planlöst omkring,

letade efter ingenting.

Letade efter någon som inte var som dem.

Letade efter någon att kanske byta några vettiga ord med.

Diskutera hur livet ser ut,

hur det borde se ut

och kanske berätta om hur jag dog för ett år sedan.

En röst bakom mig som säger

"Vad gör du här?

Borde du inte vara på en klubb med de fina kidsen?

Där du får vara dig.

Dokumenterar du bara hur dumma i huvudet alla kan vara?

Finns det inget bättre du kan göra en fredagskväll?

Du hör inte hemma här.

I kväll är du min räddning."

Vi bytte ord, blickar och känslor.

Eller nej, vi delade dem.

För vi var som en den kvällen.

Det var vi, som satt helt blixt stilla,

medan det strömmade förbi fulla kids som skrek saker,

viskade saker.

Vi var inte där, vi var i vår värld.

Där bara vi existerade.

Vi skrattade åt de andra som inte förstod sig på vårt slag.

Vi drömde om något bättre, någon annan stans.

Ibland tänker jag på det.

Minns att det var en fin kväll.

Tänker på att jag behövde inte mer än en jämlike.

Att vi var fina den kvällen.

Det enda som betydde något var att han förstod mig.


Coco avant Chanel

Såg den igår med mamma.
Den var årets bästa film.
Faktiskt.
För Audrey Tautou är så otroligt duktig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för att få folk att förstå att den är så bra som den är.
Så jag lämnar nog det därhän.

Kanelbullar.

Det är en ganska töntig helgdag...
Men så är det väl med alla mathelgdagar.
Man ger något ätbart en egen dag för att det ska finnas en möjlighet att fira.
Allt man kan fira, firar man, MYCKET!
Och när man firar, så äter man, MYCKET!










Att inte känna sig själv

Att skriva saker man inte minns något av dagen efter
är fascinerande.
Vad man tänker och tycker omedvetet är spännande.
Så mycket, jag inte visste om mig själv som jag skrev igår.
Det måste ha varit mitt i natten, kanske att jag vaknat till och skrivit så pennan glödde.
Jag minns inte att det låg en lapp på mitt skrivbord
med mina innersta tankar innan jag gick och lade mig.
Det står något om att jag äntligen insett hur allt inte hänger ihop.
Jag vet hur det ska se ut.
Jag vet hur jag vill att det ska se ut.
Intressant.
Men så mycket så personligt att jag kände mig lite obekväm när jag läste.
Att jag hade så mycket som var så jobbigt.
Ett urdrag

När ögonlocken är så tunga,

att det inte går att se konkreta saker.

Öppnar jag själens ögon,

de blir stora, klotrunda,

lite utstående.

Tar in allt, exakt allt som sägs i det undermedvetna.

Det sägs:

Att jag borde ta reda på vem jag är, att jag borde ta reda på varför jag är här, att jag borde ta reda på vad min uppgift i livet är.


The world has become a little to mean.

Idag skulle jag ha tagit mig till biblioteket,
jag skulle ha tagit mig till Erikshjälpen,
jag skulle även ha tagit mig till Mejeriet igår,
för då spelade Jonathan Johansson.
Han är en sådan man bara inte får missa.
Igår när jag var ute och fotade,
hittade jag en liten glänta, med två boulebanor i.
I kvällssolen var det ett fint ställe.
Det fanns en liten liten bänk i sten,
den var fin.
Det hade varit jättebra
om det inte varit för alla ruttna krikon som låg överallt
och spritt en lukt av död.
Jag ska nog städa där,
om ingen annan gör det.
Det är ett problem som finns i den här staden,
att de ställen som sällan besöks städas inte av kommunen.

Fru Oktober är här.


























Så där lite uppdatering.

Nu är det väl så här att,
eftersom jag inte lagt upp bilder på min andra blogg på jättelänge,
i det s.k. "fotoalbumet" så tog jag raskt ett beslut att ta bort den.
Så från och med nu,
så kommer jag väl att ladda upp bilder här också.
Jag funderar även på att försöka göra om hela layouten på den här bloggen.
Den känns tråkig.
Jag ska försöka att göra något nytt och fräsht.
Jag vill lära mig hur man gör det själv,
alltså, inte de förinställda mallarna.
Ska klura på det en dag. Kanske imorgon.
Eftersom mamma var så tråkig att hon inte beställt biljetter till Coco avant Chanel till imorgon.
Jag får ägna min fredag till att göra det fint här i stället.
Det kan väl tänkas vara fint.

RSS 2.0