Pete Green

Jag skickade ett mail, till honom,

han som betyder mest just nu.

Frågade, vad det kostade att få hit hans skivor. Hur man gjorde.

Berättade även att jag blev lite kär i honom, hans musik och hans hemsida.

Jag var ganska nöjd med livet, jag var ganska nöjd med mailet.

Att jag hittat hans hemsida, låtar och så vidare.

Någon timme senare, så kom det ett mail.

Någon ville prata med mig.

Han sa att det var jätteroligt att jag lyssnat, att jag hittat.

Skivorna finns bara som vinyl. Att cd var en modern skituppfinning.

Men att det kom med mp3 versioner.

Han avslutade sitt mail med att skriva att Sverige verkade så spännande,

ett jättefint land att spela indiepop i. Att han ville komma hit.

Min dag som redan var så bra, blev helt plötsligt ännu bättre.

Min dag blev som moln, lättare än luft.

Flöt upp, upp, upp. Jag dansade en skvätt, i ren glädje.

En glädjedans!

 

Jag tror även att jag grät, mitt upp i denna glädjeyra.

För att ingen mer än jag får uppleva detta, att jag är den enda han skrivit just det till.

Ingen får reda på att han vill komma hit och spela.


Visste jag var jag skulle ta vägen?

Bruna, stora, mjuka ögon,
brunt, bångstyrigt hår.
Inte riktigt ha koll på
armar och ben.
För att inte veta var
längden ska ta vägen.
"Borde jag veta vad jag är
och vad jag borde vara?"
Få vem som helst på fall,
få vem som helst att drunkna.
En liten tanke,
som är för stor för ord.
Kommer någon förstå?
"Ingen borde förstå,
då är jag bäst förstådd."
Oh, you got a horse?
No, it's a unicorn of course.

Att kunna säga enkla saker,
att få dem att låta som det mest
djupa och komplicerade som existerat.
Att tänka, invecklat,
mycket, vackert.
Men det är underförstått
att det är inte alls så.

WHAT IS THIS THING
THAT IS HAPPENING TO ME?

Du är bara ett svagt brus i luren.

Du betydde nog mer än vi förstod.
Mer än jag förstod.
Mycket mer än du förstod.
Jag behöver nog inte mer
än din närhet.
Jag drömmer om det nästan varje natt.
Att vi var som vi nästan var då.
Att vi var de enda som existerade.

Det börjar bli tjatigt för oss alla.
Men mest av allt för mig,
för jag kan inte släppa taget.
För du rörde vid mitt sinne,
som ingen annan gjort.
Det kan vi bara inte ta bort.
Det kommer alltid finnas kvar,
djupt.

Det vet både du och jag.

Kortkommando

Hjälp...

JOY & RADIO

Jag vill skriva något vackert.
Mer vet jag inte.
Jag vill få alla på fall.
Mer vet jag inte.
Jag vet att Radiohead är bra. Jag vet att Joy Division är bra.

Räven & Kråkan

Nu är filmen färdig, nästan.
Ska lägga till en bild med texten
"Lita aldrig på en smickrare"
precis i slutet av filmen.

När mitt hjärta blöder.

Att åka stadsbuss halv nio på torsdagskvällar kommer jag alltid förknippa med våra betydelselösa samtal.
Att vi skulle få tiden att gå, att jag skulle få en stund att prata med dig, utan någon annan som störde.
Att det enda som skulle existera var vi.
Jag hoppades idag, när jag åkte turen för första gången sedan vi nästan existerade.
Jag hoppades att du skulle kliva på bussen och allt skulle vara som vanligt.
Jag hoppades nog förgäves, för inget kommer någonsin bli som vanligt.
För jag förstörde.
För du förstod inte.
För jag kände.
För du klarade inte.
Jag lyssnade på Simons låt Ta det lugnt med mig.
För den låten lyssnade jag på första gången du klev på bussen och bara var så underbar.
Jag tror jag grät, jag tror jag saknade dig mer än någonsin.
Jag tänkte på Kristians låt Som fjädrar.
För den låten beskriver nog hur det känns nu.
Även om jag inte ständigt funderar över tiden,
så finns den i bakhuvudet.
Som fjädrar & Ta det lugnt med mig

Äckelbuss

Den senaste veckan har bussresorna inte varit roliga.
Ibland borde äckliga människor förbjudas på bussar.
Sådana som inte kan andas med munnen stängd,
sådana som sitter alldeles för nära, så man känner vinddraget från deras andetag,
sådana som luktar som de inte tvättat sig på flera år
(idag åkte jag in till stan bredvid en tant som luktade som om hon bodde i en gammal kattlåda, på vägen hem satt det en man bredvid mig som nog var rädd för tvål och vatten),
sådana som lyssnar på så hög musik att man hör deras musik mer än ens egen, även om man själv lyssnar på högsta volym,
sådana som tittar på en under hela bussresan.
Då är det inte lustfyllt att åka buss.
Annars kan det vara väldigt avslappnande att åka buss.

Innan vi faller.

Jag lever.

Vi kan mata duvor om du vill.

En känsla av tyngdlöshet och fullkomlighet fyller mig.
Då jag hör regnet mot taket, fönsterna och mitt hjärta.
För jag vet vad som händer med oss.
Jag vet vad som kommer hända med oss.
Vi lever i något vi inte vet vad det är.
Vi kommer leva i ovetskap om meningen.
Vi kommer acceptera vårt öde som hjälplösa varelser.
Mer behöver jag inte veta.
Om vi behövt veta mer, hade någon berättat för oss.
Jag har accepterat det mörker vi faktiskt lever i.

Nej.

Ibland klarar man det inte.
Ibland är det för svårt att vara bland människor.
Man bryter ihop.
Dör lite inombords.
Det är jobbigt.
För alla parter.
Och jag saknar honom.

RSS 2.0