Wendelsberg räddar min vinter.

Just nu är bland världens finaste människor just nu.
Men jag klarar mig inte över ytan riktigt. Jag vill vara över ytan.
Men alla de finaste bryr sig och allt jag hållit inom mig släpps ut i strid ström.
Det är som en flod av misstag, hemligeter och känslor.
Det är tungt att släppa ut och in allt.
Men över lag är det fint. För alla bryr sig.

Jag ska anmäla dig för intrång, intrång i mitt hjärta.

Han sade något om att det enda han vågade göra i hennes närvaro var att äta bananer.
Jag tror att det är det bästa sättet att ha någons fulla uppmärksamhet.
För att inte störas av något. Något alls. För att kunna fokusera bortom allt prassel runt om.
Jag lovar, att det är det enda jag ska göra när det verkligen behövs.

Om sagodjuret.

En gång kallade någon mig för sitt sagodjur. Det var det finaste någon sagt till mig. Någonsin. Jag har förträngt herrens namn, utseende och personlighet. Jag har till och med gömt bort ljudet av hans röst. För det enda som är mjukt för själen är de orden och hans hand genom mitt hår.

 

När vi båda var sin äckligast(vi tränade tillsammans) drog han sin hand genom mitt hår, log med hela honom och han var vackrast i hela världen. När vi var fräschast i världen började vi den tjugo minuter långa promenaden hem. När jag kom ut från omklädningsrummet lyste han upp och utbrast med glädje i rösten

 

”Du ser ut som ett sagodjur, inte som Cruella DeVille precis. Söt!”

 

Och från den stunden ville jag vara hans. Hela vägen hem önskade jag att han skulle ta min hand. Men inte. Han blev aldrig min. Han ville inte vara med längre. Stängde av och mitt hjärta tog lång tid att laga.


Oh dear.

So, I found a new love.
Matthew Gray Gubler.
Inte som skådespelare,
utan som konstnär.
Och hur han läser Annabell Lee.
Hans röst är det mjukaste som finns.
Hur han beskriver den perfekte.



All pictures from here

Oh, Marlon, be mine.



I'm heels over head for you.

I asked your name, you asked the time.

Mr. Pettersson & Mr. Haidl
Mr. Landin
Träffade finingar igår.
Att se ljus en hel kväll.

Haiku of yesterday:


The first sun beam,
a bird fly frough the sky.
I am free again.

Så kom vi fram till porten

Antar att ingen kommer lägga tid på att läsa. Men jag blev nöjd. Jag beskrev mitt favoritställe. En del av en kurs i skolan.

När jag närmar mig byggnaden kan jag redan känna en svag, svag kaffedoft. Som ett skimmer lägger sig doften över gatan och allt känns med ens lite varmare, även om det kommer moln ur munnen när jag andas ut. Jag har alltid haft en hemlig förälskelse i dörrar av alla dess slag. Just den här dörren har alltid tilltalat mig. Den har viskat åt mig att komma närmre och visst kom jag närmre. Nu är jag nog dörrens mesta älskare.
Dörren är mjukt grön, lite kantstött och en smula sned. Den här dörren har allt det där en dörr ska ha. Till och med fina mönster karvade i den. Men det bästa med just denna dörr är att handtaget sitter alldeles för långt ner. Jag funderar, kanske var människorna mindre förr och behövde inte ha handtagen så högt som idag. Eller har handtaget sakta färdats ner för dörren med samma hastighet som tiden gått och att ju äldre dörren blir, ju längre ner kommer handtaget. Åh, det är så mjukt och lent i min hand när jag sluter handen om det och trycker ner och öppnar. Öppnar in till värmen, till ljuset, till lugnet i stormen, till min säkerhet.

Varje gång är som att gå in för första på detta ställe med hemskt lågt till tak. Det är som att gå in i famn av mjukhet. Värmen omsluter mina glasögon och får mig se så lagom löjlig ut som man gör när de har immat igen.

Jag tar ett djupt andetag som alla andra gånger jag gått in här. Kaffe, choklad, saffran, kanel och älskat hus. Det är en speciell doft, älskat hus. Lång kö som vanligt, kämpar mig mot slutet av kön. Konstigt tycker jag, att slutet av kön är längst in i huset.
Vid en första anblick känns det som alla dessa människor är i kaos, lite stress för att hinna hitta en sittplats. Akta så du inte går in i stolpen som håller uppe huset nu, snälla du. Mina klackar låter mot ett vackert mönster i tegel och jag önskar varje gång att jag hade ett hem med tegelgolv. Jag hittar min plats i kön och börjar sakta fundera på, vad ska jag ha idag, vad ska göras idag. Kön flyter långsamt framåt. Tänker, jag slår på stort, en stor kaka av något slag och en moccha. Jag hinner alltid ändra mig ett antal gånger. Det blir aldrig att jag slår på stort. Beställer det jag alltid beställer. En latte, två mandelskorpor att doppa i skummet och en croiassant.
Det gamla vanliga? Frågar tjejen bakom disken.
Ja, tack gärna, säger jag med ett leende.

Mot den gamla knarriga trappan beger jag mig med mitt kaffe och bihang. Varje gång möter jag en liten pojke, kanske fem år, i mitten av trappan. Han ler alltid lite försiktigt mot mig. Finns han på riktigt? För han är ju alltid där när jag är där.


Det blir alltid en annan luft när jag kommit upp för den smala trappan. (Jag tänker alltid att jag trillar baklänges ner för trappan.) Luften blir torr och ljummen så fort näsan når ovanför taket på första våningen. Jag hoppas, hoppas alltid att den halvhårda, broderade finsoffan är ledig. Jag kommer blir så ledsen den dagen den soffan säljs, till någon med pengar och en lägenhet.


Det är som min egen lilla lägenhet jag delar med alla andra. Delikat möblerat med känsla för finsnickeri. Lugnet som fyller själen när jag får reda på att min fina, lilla soffa står tom är som klassisk musik för själen.

Alla trägolv knakar lite, huset knakar lite i vinden och alla möbler knakar lite. Det är ljust och varmt och smaken av skorpa och skummad mjölk är himmelsk mot min tunga. Att ta av skorna och krypa upp i en soffa är nog en av de finaste saker som finns. Om det bara är för att sitta och stirra tomt ut i luften eller om det ska läsas böcker, pjäser eller för att jobba med något viktigt där. Det ger själen ro jag inte hittar någon annan stans.

Med ens känns det inte så trångt och stressat längre. Personer kommer till ro, talar med små bokstäver och tar fåtöljer och soffor under besittning. Om du lämnar din plats i värmen får du skylla dig själv. Det är ett litet rum med endast tre bord med tillhörande stolar. Kanske tio stolar och denna underbara soffa jag kallar min.


I eftermiddag vill jag bara stänga av och inte bry mig om det som är idag. Jag kan skärpa mig i imorgon. Jag vill in i en annan värld. William Shakespeare skrev Hamlet och nu ligger hans själ blottad för mig som jag också var blottad för en främling en gång. Jag fastnar gång på gång med blicken utanför det lilla, lilla, smutsiga fönstret. Kan skymta kanalen och jag drömmer om romantiskt skimmer. Det gör jag alltid när jag sitter under taket och tittar på stjärnor.


Det perfekta stället att låta tankarna vandra. Att kunna vara helt fri. Tror jag är helt fri och öppen i själen när jag sitter själv i ett hus som doftar kärlek. I ett hus som doftar kärlek som delas av många. Kollektiv kärlek är nog en fin sorts kärlek. Jag kommer med mest idéer när jag är själv på ett sådant ställe. Det är nog därför jag alltid är där. För jag vill åstadkomma vackra och fina texter. För det är det enda som betyder något i mitt liv. Att det jag ger mig på är viktigt.


Vid bordet mitt emot mig sitter sitter en äldre herre. Han är mycket stilig. Väldigt städad, väldigt välklädd. Han var en riktig gentleman när var ung. Plockade damer på ett vackert sätt. Han tog hand om dem som de vore fjädrar. Nätt, lätt och fint. Fortfarande hanterar han damer på ett skönt, underbart sätt, på vackra sätt.
Han sitter djupt försjunken i sitt kaffe och i en bok. Boken kan jag inte identifiera, men jag antar att det är herr Vargas Llosa. Hans avslappnade hållning gör mig trygg och ibland tittar han upp, möter min blick. På något sätt känns det inte konstigt alls.

Han sjöng ur luften




min tonårsvärld var fylld med förortsromantik
här fanns allt man kunde få och lite till
en sekund av mitt liv förevigad med polaraid




Inte förrän nu, har hans lyrik nått in i mitt huvud.
Jag har inte förstått hans språk,
förrän nu.
Alltså, förstått på riktigt.

Kristian spelade i lördags.


Jävligt fint alltså!

Lussevaka


Möttes av detta på stationen imorse.
Fint!
Nu har jag varit vaken 33 timmar.
Går nog och lägger mig nu.

She said: I want his love but what's not mine I cannot take.

Coffee and books.Sunrise
Min dag bestod lite av William, sol och ingen tanke på krav.
Nu är det Nobelmiddag på TV. Är jag den enda?

I know the kind of beast that I've become.

Nu för tiden är det alltid tungt att andas.
Nu för tiden gör det alltid ont att andas.
Någon sitter på mitt bröst från morgon till kväll.
Och det är lättare att sova.

Monsieur Gainsbourg

En av de vackraste i mitt liv:




If you call me up

Såg nyss Bob Hanssons monolog om lycka.
Och aldrig har jag känt mig så full av ord.
Och aldrig har jag kunnat inte skriva något.
Jag stirrade på ett blankt blad.

Det är inte bara Bobs fel.
Sputnikälskling får mig full av idéer.
Men inte ett ord kommer ut.

Jag kanske ska satsa på novell istället för dikt.
Jobba lite längre med något alltså.
Istället för att sitta en kvart, en halvtimme och få en hyfsad dikt.

Gå på djupet och ordsätta en hel värld.

On top of that,
en bekant till mig släpper numera ifrån sig musik som inspirerar.
Låter så här.

Tack för mig.

You have stolen my heart.


These are going to be mine!
Love 'em.


(Modebloggspoäng, right?)

På rygg i snön



Ny kärlek.
Nina Kinert. Dör lite inombords.
Rösten. Texterna. Känslan.
Lite som Ane Brun.
Tog mig med storm första gången hon nådde mina öron.
Bäddar in mig i trygghet och berättar om mig.

-blank-

I'm all there is

Några bra saker just nu:
Jag slipper gå ut.
Om två månader släpper Bright eyes nytt album.
Min första julklapp har landat på mitt skrivbord,
en biljett till Håkan i Göteborg, den fjärde juni.
Läser Sputnik-älskling, det är det bästa som hänt mig på jättelänge.

RSS 2.0