Här på mitt golv bland skärvor och glas

När man är på en ö i Blekingska skärgården blir man ganska avslappnad,
man blir inspirerad
och det kliar i både avtryckarfingret och i skrivarmuskeln.
Sorgligt nog hade jag varken med min digitala kamera, extra film till den analoga
eller en skrivbok.
Synd att man inser allt i efterhand.
Men det var en fin midsommar.
Hoppas på några bilder på filmen som sitter i kameran nu.

Herr. Råman


Tre dagar i Skara mitt i juni.




She's so close now.

Att drömma om ett par ögon som är djupa.
Att vilja ha hans händer på min kropp
och hans näsa i min halsgrop.
Önska honom allt väl och ge honom allt jag är.


Vi glömmer hela skiten

Dagens album. Så jävla vackert.
En tjej sjunger Kent.
Kent var så himla bra.



It's the teddyyear!

I natt drömde jag om en annan herre.
En herre som inte får nämnas vid namn
för då blir det lite jobbig stämning.
Han var fin och jag ville mest vara hans.
Med mjuka, bruna ögon och fint leende
såg han på mig.
Men eftersom jag vet att det aldrig kommer bli mer än så
tog det stopp.

There's a club if you'd like to go

För första gången på länge drömde jag om herr Morrissey.
Han spelade i Liverpool med sina vänner i The Smiths.
Allt var så himla förträffligt och han var fager som när han var ung.
Han spelade How soon is now och jag tror att det var det vackraste jag varit med om,
ända tills jag fick syn på honom.
Han dansade i sin värld, med smala ben, euforiska ögon och med en cigarett i handen.
Allt blev lite vackrare och lite klarare.
Och jag vaknade av lyckotårar för vi varit på samma ställe
och varit lyckligast i världen tillsammans.

Mlle Poulain.




Le fabuleux destin d'Amélie Poulain är nog den bästa filmen som finns!

En liten uppdatering.

Nu är skolan slut för sommaren.
Det är väl härligt, men jag hade gärna varit kvar där.
Eller nej.
Bara för stället påminner om honom.

Jag har lärt mig att min analoga Nikon kan dubbelexponera.
Det ska bli skoj att utforska det.



Men nu:
Jag tömmer mig bara på spöken och ler.

Om halsgropar, Paris och vackra nätter.

Jag vet inte om någon kommer orka läsa. Men mest för att jag inte ska göra av med den.
Novellen jag skrev i förra veckan. Eller omarbetade, det är novellen från NP i nian.
Lägga till grejer, formulera om grejer.

-Du har alltid varit mitt centrum.
Ord som viskas är vackra. Ofta vackrare än sådana som sägs högt.

På vägen hem från en person som inte lämnat så djupa spår i henne, passerar hon ett flerfamiljshus. Inget att lägga märke till egentligen, men ikväll kommer inget undan hennes tankar. Hon stannar till, ser på huset, dess röda tegel, symmetriska form och sjätte våningen. För det är den enda våningen det lyser på. Det är nu hennes tankar vill släppas lösa, de ska få vara som de vill. Inget ska stoppa dem. För att inte störa dem sätter hon sig på en bänk precis bredvid huset och ser på sjätte våningen.

Det brakar i hennes huvud och ut kommer alla funderingar.
En lampa står tänd i den mittersta lägenheten, den ger ifrån sig ett mjukt orangegult ljus, men varför är det inte fler tända?

På tredje våning är det släckt, det har varit det länge, där finns en av de andra flickorna hon träffat under kvällen som hittade någon som faktiskt lämnade djupa spår. Nu är de ett, de sitter och talar om djupa ting, de talar om framtiden, dåtiden och om något ingen av dem kan identifiera. Lite rött vin här. Lite rött vin där. De skrattar, tills de faller i varandra och gör allt det där förbjudna. Men imorgon kommer inget av detta att betyda något. Någon stans långt borta vet de båda det.

På fjärde våningen bor det en pojke vars flickvän är den lyckligaste flicka som bott på jorden. De två små duvorna har sett läskiga filmer hela kvällen. Så nu vågar flickan inte gå hem. Eller jo. Det gör hon nog. Det är mest en ursäkt för att få sniffa pojken precis bakom örat. I den lilla grop som finns där. För det luktar så himla gott, som ingen annan luktar han och hon vill vara i hans armar för evigt. De ligger under täcket och ler mot varandra med ögon som inte sett något ont än. De ser på varandra med tankar som inte stött på sådant som krossar unga hjärtan brutalt.

Tjejen som sitter där på bänken bredvid huset känner sig med ens i akttagen. Vem är uppe nu? Vem ser på henne nu? Hon blir medveten om att hon har själv suttit och tittat på någon i mittenfönstret. Och hon blir medveten om att hon undvikit det fönstret omedvetet hela tiden. Historien i det fönstret ska ju vara till för henne, bara henne. Kanske ännu en. Hon vill vara huvudpersonen i det fönstret. Det vet hon att hon aldrig kommer bli. För hon är aldrig en del av något, än mindre huvudperson. Hon har ett eget fönster, men aldrig har någon suttit och funderat på dess historia. Hon sitter på bänken en stund till. Stirrandet fortsätter. Hon gillar känslan. Att vara en del av något, kanske till och slippa spela en biroll för en gång skull, vara någon viktig i hennes och någon annans liv.

Det slocknar i fönstret, stirrandet slutar. Vad gör det? Hon fick vara med en stund i alla fall, kanske vara någon viktig för en sekund. För att kunna få en historia till det fönstret också, sitter hon kvar på bänken. Den har blivit ljummen av hennes kroppsvärme. Hennes rumpa har domnat, bänken är mjuk nu efter att ha suttit stilla så länge. Hon lutar sig bakåt och sluter ögonen.

Fönstret i mitten har en ägare som är som hon är. Hur är hon? Vem är hon? Ägaren är aldrig del av något, än mindre en huvudperson. Personen i fönstret tittar ut i mörkret och känner sig minst, obetydligast och ensammast. Ägaren drömmer om nätter i Paris eller Moskva så långa att det börjar ljusna när man talar om det vackra och det som ingen får eller kan tala om egentligen. Det enda som betyder något just nu, när ägaren ensam är musiken, nätterna igenom spelas vemodiga visor om förlorade jag, förlorad kärlek och liv. Poplåtar med ljusa romantiska verser och mörka refränger. Ägaren längtar efter någon som inte kräver något och inte tar något. Som bara är, någon man kan vila på utan måsten eller krav.

Någon sätter sig på bänken. Nära, nära. Doften susar in i näsan, så ljuvlig. Så varm, värmen slår mot kinden. Det är så hon nästan dras in i värmen, så hon löses upp i värmen. Blodet rusar, hjärtat slår ojämnt. Äntligen är hon i en situation där hon är huvudperson. Hon vågar inte öppna ögonen, men hon vet att det är rätt denna gång. För hon vet att det är personen i lägenheten i mitten på sjätte våningen. Hon lutar sig mot honom, han lutar sig mot henne. Hon känner hans lena lockar i ansiktet, andas in dem och hon vill bara gömma sig i dem för alltid. Något mumlas. Det gör inget, var för stunden. Inget annat betyder något nu. När en evighet gått öppnar hon ögonen och möts av en soluppgång och de mörka lockar och blå ögon hon verkligen längtat efter sedan hon var ung och sårbar. Aldrig någonsin skulle hon släppa in någon, förutom honom. Det hade hon hållit. Nu är tiden kommen att underrätta underverk. Hon ska bli någon, hon ska vara huvudpersonen i någons liv.

-Vi är lika, du och jag. Vi är inte vana vid att vara centrum för någon. Det är bra. Vi börjar med att vara någon nu. viskar han fint i örat.
-Du har alltid varit mitt centrum. viskar jag tillbaka.
-Jag visste det när jag såg dig här nedanför, jag såg det på hur du funderade på vackra ting och jag känner nu att detta är så rätt det kan bli för oss två.
-För egentligen är det inte rätt, för ingenting kan någonsin vara rätt. Men det gör inget, för det är vackert.

Och jag har aldrig varit lyckligare. Jag är lyckligare än flickan i högra lägenheten. Något stort är på väg att hända och ingen kommer kunna stoppa oss. För världen är vacker, världen är ljus för oss. För fåglarna sjunger lyckomelodier för oss, bara oss. Min näsa hamnade i din halsgrop och du är så mjuk, du skrattar för att det kittlar lite. När du skrattar blir dina ögon smala och de glittrar och de får små rynkor i ögonvrån. Något jag inte såg förrän nu är att du gömmer något där, något som faktiskt kan få vem som helst att brista ut i gråt.
Men nu ler vi bara ikapp.


Om att dansa!

Way out west-pepp
Jag hoppas, hoppas, hoppas på ett jobb på WoW i år!
Siestaabstinens
Jag saknar Siesta lite, borde tagit till vara på minuterna där.
Så här i efterhand hastade jag mig igenom festivalen på något sätt.



Och en bild på jag vet inte vad.
Ganska intressant i alla fall.

Jag gjorde en tårta till en vän som tog studenten.

A cake

Jag dansar till mjuka ord och vackra ögon.

Om att inte orka släpa digitalkameran överallt.
Idag klarar jag mig på en analog.
Då får det bli en analog bild också.
Från förra sommaren på Ven.



Jag och han spelade schack. Han vann.
Han fick en blomma, jag knöt den om hans hals.
Han fick en blomma till, jag knöt den i hans byxor.
Han log fint och sade tack så mycket, den ska jag ha och tänka på dig.
En herre frågade vem han fått blommorna av.
Han sade "av den vackra dam som sitter bredvid mig"
Han såg på mig och var världens finaste pojke.

Några bilder från senaste filmen.



I cry glitter is love!

Det smakar feber i min mun och jag vill dansa till Röyksopp.
Fixar med en rulle svart/vit film och jag orkar inte ladda upp några bilder från den.

Jag fotograferade herr Bengtsson.

Mr BengtssonMr. Bengtsson

RSS 2.0