The loneliness is not my issue, I still remember the night that I kissed you and there's been plenty more since that.

När månen sken som klarast i Dortmundnatten skrev
jag till honom. Ett långt brev där jag förklarar hur
förvirrad jag är utan honom. Hur jag kämpar för att
överleva dagarna när jag inte hör från honom. Skrev
att även om det är ett hav mellan oss är det känslorna
som gör att vi är så långt ifrån varandra. Havet är
som en vattenpöl om man jämför med känslorna. När
lockarna utav guld bara är centimeter från mig kan
jag inte förmå mig att röra vid dem. Även om det är
det finaste jag vet. Jag vill inte röra vid lockarna, för
om jag gör det kanske jag glömmer honom, kanske
han märker det och jag vill ju bara vara hans. Inte
ska jag dras till andra när allt jag drömmer om
nätterna är honom. Men jag skickade aldrig brevet.
För det hade skrämt honom något fruktansvärt.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0