Hämta mig nu, jag är trött, är du snäll. Gatan jag bor på är mörk.

När han såg mig, sken han upp som om han fått
all världens lycka. Och jag visste att vi är av
samma skrot och korn. Som skrivbordsromantiken.
Det kommer bli bra.

Dina ord gör mig helt förstenad. Ställer mig mot en vägg jag svimmar.

Fick samma typ av komplimang av två helt olika
människor igår. "Vilket bra ordförråd du har."
Samma innebörd, sagt på två olika sätt bara.
Det var den finaste komplimangen jag fått på
väldigt, väldigt länge. Blev så himla glad.

Don't waste the things that you might do and I love you.

Helst ville jag slå honom i ansiktet. Men jag är
bättre än så. Annars har det varit en bra dag.
En riktigt bra dag. Är man stamkund på ett ställe
om man inte behöver berätta för personalen
vad man vill beställa, utan att de bara gör en latte
när de ser en? Lyssnar på ny, bra musik.

"The greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in return"

Ms. LunqduistMs. NybogårdMr. Nordberg
Mr. Nordberg & Ms. Ask
Spenderade dagen med att läsa dikter, träffa L,
J och T. Fikade och lyssnade på när de spelade.
J och T alltså. De spelar jazz och är superduktiga.
De spelade en jättefincover på Dream girl. Salems.
Och en cover på Nature boy. Himla, himla bra.

Utanför fönstret regnar det. Grått och kallt. Drömmer redan om grönt igen. För jag trampar höstlöv nu.

Blossoms
Greens
Grass

Jag kan alla tecken så kom igen ge mig vad du har

Idag är det ett år sedan jag träffade honom första
gången. Inte visste jag att det skulle bli så här. För
då, för trehundrasextiofem dagar sedan såg jag
honom knappt.

Men glöm för allt i världen inte herrn som dödar,
hugger och skär upp din själ lite varje gång du tänker
på honom. Glöm för allt i världen inte honom som
sårade dig så mycket så du glömde bort hur man
andas och reser sig på morgonen.

Hur magiska kan vi va, när vi vet vad hjärnorna består av?

Jag håller på med en fri översättning av en av mina
favoritdikter just nu. Den heter Auto posey to Nebraska.
Det är Allen Ginsberg som skrivit den. Jag ska försöka
bli färdig med den till på lördag. För då ska jag läsa
dikter i Trelleborg. I två omgångar. Som det ser ju just
nu är första tiden 13:30 och andra 15:00. Jag ska läsa
dikter jag aldrig publicerat förr och några gamla dammiga
saker har jag också tänkt att läsa. Har ändå lång, lång
tid på mig. Får utnyttja det till fullo, tänker jag.

Nu åker jag in till den stora staden och tar plats längst
fram vid stora scenen och slukas av Emils ord. Igen. Det
var bara fyra dagar sen sist. Men vad gör det? Senare
spelar Billie the vision. Tänker att det blir en fin söndag
innan skolanstarten.

Har inte förstått att jag påbörjar mitt sista gymnasieår
imorgon. Att jag nu måste börja bestämma mig för vad
jag ska göra sen. Har några alternativ. Men jag är knappast
färdigbestämd. Åh, vad jag vet är i alla fall att jag ska
långt, långt, långt bort från Malmö.

Gick till skolan med min nya ryggsäck men låtsades som att det var en rymddräkt

MovitsMovits
MovitsMovits
Gothenburg
Movits, 16/8

Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland.

Thåström
Gothenburg

I don't have a choice but I still choose you

Nu börjar veckan ta slut. Helst vill jag vara kvar
och lyssna på alla fina gatumusikanter utanför
fönstret. Jag åker hem i imorgon förmiddag och
det är lite sorgligt. För vardagen närmar sig.
Hjärteontet försvinner lite här och jag vill inte ha
hjärteont mer. Idag hälsar jag på botaniska
trädgården och Emil Jensen. Men det regnar.

Under nattens svarta himmel är det fest i timmar tolv

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Det gjorde
ont. Så fruktansvärt ont och jag har lovat mig själv
att aldrig utsätta mig för det igen. Jag vill helst
tänka på annat. Det går sådär. Men jag har lovat
mig att försöka varje dag.

Paniken står i halsen och jag vill ut ur publiken. Det
är ett helvete med klaustrofobi när jag älskar musik
från en scen. Tur var väl att det fanns fina som hjälpte
mig ut.

Thåström var så himla bra. Det är fint att vi firar fem
år i år också. Stod längst fram, höll i staketet för att
inte slukas av havet. Jag grät och jag kunde varenda
textrad. Att avsluta med Die mauer var det bästa han
kunde göra tror jag.

Helst slänger jag mig runt halsen på honom. Men det går ju inte.

Idag glömde jag hur man andas. Men det gör inget.
För jag fick hjälp precis när det hände. Och för jag
får se honom igen.

The way you wanna get rid of me, makes me weak in the knees.

Ringen jag köpte häromdagen var aningen för
stor. Så jag gjorde om den till ett hänge istället.
Knipsade mest bara bort det som var ringen,
men behöll bakstycket. Samtidigt som jag ändrade
ringen lyssnade jag på denna lista.

Got a heart full of plans but nowhere to run

Rufus har en alldeles lagom tjock liten mage och
över den har han alltid en T-shirt där det står nåt
förtjusande. Förra gången stod det "Kafka hade det
inte heller så roligt". Han har skägg också. Både jag
och Lovely tycker att skägg är fantastiskt.
Vi har gjort upp en plan. Vi närmar oss disken där
Rufus står och staplar upp böcker på en liten vagn.
Det är sexigt, på något sätt.
"Ja-a?" säger Rufus.
Lovely och jag sveper med våra luggar.
"Vi är intresserade av Kafka" säger Lovely.
Han ser inte så förvånad ut som jag tänkt mig.
"Jaha, är det någon speciell bok av Kafka som du...
ni... tänkt er?" frågar Rufus och tittar på oss båda två.
"Nej" säger Lovely bestämt. "Vi är intresserade av hela
författarskapet."
När han böjer sig mot de nedre hyllorna halkar jeansen
ner, så vi ser hans butt crack. Jag funderar på vad det är
med butt cracks, som är så jävla intellektuellt.

-Kapitulera omedelbart eller dö, Sanne Näsling, 2010

Ibland blir man blint förälskad och gissa vad jag är.

Jag är i en sådan total harmoni idag. Trots noll
timmars sömn och för mycket kaffe hela dagen.
Nu är jag så trött att jag knappt kan hålla ögonen
öppna. Idag satt jag och L på Espresso house på
Skomakargatan. Jag behövde hjälp med en text
och vi funderade över motsatsen till svårmodig.
Internet låg nere och vi frågade killarna i kassan.
De tog sig an uppdraget med iver och lust.

Kom fram till att gladlynt var ett passande ord. De
undrade varför denna fascination för svårmodig.
Jag försökte förklara, att ha det som image, gå med
skinnjackan öppen fast det är tjugo minus ute för
att det är snyggare. Dumt karaktärsdrag, men
effektivt.

Berättade att jag håller på att jobba med en text för
framtida bruk. Han ville höra svårmodigheten i sitt
sammanhang. Jag hasplade ur mig den halvfärdiga
texten och han berömde mig. Jag neg och blev lite
generad. (Jag niger hela tiden numera känns det som.
Det är en naturlig rörelse för att tacka för något.)
Så klart. Jag läser inte mina saker högt så ofta. Men
jag måste träna. För det är en fin känsla när jag är
färdigläst.

Satte mig igen. Slog ut med armarna på ett dramatiskt
sätt och deklarerade med lite för hög röst för L att
världen fått sin dos av tånårskänslor av mig idag. Och
att världen behövde det!

En annan fin sak är att jag för en kaka fick fyra utgångna
rullar film och en ring med en inbyggd spegel bakom
gångjärn. Så himla underbart.

Våra tonårsskinn var utan skuld och synd och du doftade som en trädgård efter regn

Man tror man vet exakt hur drömkillen är. Smal och
lite lagom svårmodig, med gitarren på höften och
öppen skinnjacka som han vägrar stänga fast det är
tjugo minus ute, bara för att det är snyggare med
den öppen. Ganska rolig, på ett lågmält sätt. Lagom
cool, så poptjejerna på högstadiet suckar avundsjukt
när man går förbi på stan tillsammans. Snygg. Smart.
Jättekär och känslosam. En sådan där som skolkar
från idrotten i skolan för att det inte passar hans
image att sporta, och i stället sitter på ett café och
röker cigarett efter cigarett över en svart kopp kafffe.
Speciell och alldeles skärskild och perfekt.
Så tror man.
Tills man inser att man blivit kär i sin bästa kompis.
Som inte kan ett enda tufft bandnamn och som gillar
att orientera på fritiden.
-Det är så logiskt alla fattar utom du, Lisa Bjärbo, 2010

På garageuppfarten utan att kunna flyga. Inte död. Än.


RSS 2.0