We talked until two and then she said, "It's time for bed"

"Det räcker inte med att vara amerikan. Man måste
alltid vara något mer, irländsk-amerikan, tysk-
amerikan, och man undrar hur de skulle klara sig
om inte någon hade uppfunnit bindestrecket."
-Lyckans land, Frank McCourt, 1999

But I don't know where I am and I don't trust who I've been

Books of the week.
Bestämde mig för att inte spendera hela min
lön på böcker och klänningar. Det har gått så
där hittills. I måndags köpte jag Processen,
På väg och den stående boken som heter Jag
är allt du drömt. Idag köpte jag Oskuldens tid,
Kafka på stranden och Det är så logiskt alla
fattar utom du. En ganska spretig blandning kan
man tycka. Men jag gillar att vara spretig.

Jag har förlorat mig själv i dig, förlorar jag dig, så förlorar jag mig.

Drömde om honom inatt. Drömde om oss inatt. Klar-
blå himmel. Solen sken med ett mjukt ljus över oss.
Över rapsfältet vi dansade genom. Han höll mina
händer, log som bara han kan göra. Jag höll hans
händer, dansade som om det inte fanns en morgon-
dag. Dansade över de gula blommorna som gav oss
små, gula fläckar på benen. Hamnade i hans lägen-
het, han satte sig i fönsterkarmen och rökte en
cigarett. Jag följde hans konturer i motljuset i sol-
nedgången. Hans ansikte fick en rödguldaktig nyans
och hans bruna ögon glittrade med ett så omfamnande
ljus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag
började gråta för att han var det vackraste jag sett
i hela mitt liv.

Det oupphörliga

Regnkappans kapuschong
ett oupphörligt
regn.
droppande.

På ensam
och blank gata
himlen krusar sig
i vägen.
Behöver aldrig
se upp från skorna
för jag ser
världens spegling i
rännstenen.

Klockan slår fruktansvärt
för tidigt.
För ensam
och dimspöken
jagar mig.

Inte ett knytt vaken.

Asfaltsgrå
mot
gråthimmlens
himmelgrå.
Själsgrå
mot
gråtregnets
regngrå.

Varje droppe är
du
mot min hud.
Varje droppe känns
mot min själ.
Jag vet en del
om ensamhet
så kom
håll om varann.

Regn i morgonen
otroligt liten värld.
Du tar över mig.

Jag tror att jag blir bättre sen.

Idag fick jag mitt allra första lönebesked någonsin.
Jag kände mig så vuxen. Och lite glad att jag har
arbetat ihop mina första kronor. Tråkigare var väl
att jag som tack till min arbetsgivare blev magsjuk
idag på jobb. Synd. Jag känner mig så elak och dum.
De ger mig pengar och jag ligger hemma och är sjuk.
Men jag ska bättra mig. Det ska jag. Jag lovar.

Möt mig där båtarna rullar ut senare idag, bland rostiga cyklar, gummidäck och fabriksfasader.

Sailor
Steering wheelSedov
Sailors
Shoes
Ropes en masse


Idag lade ett ryskt skepp till i min stads hamn. Hon
heter Sedov. Hon började byggas 1919. Helst skulle
jag vilja spendera all tid med sitta på däck mitt i olje-
doften från matrosernas kläder och höra vågorna
slå mot skrovet. För första gången blev jag kär i en
båt. Kanske var det de ryska matrosernas röster och
uniformer men jag vet att jag vill spendera mer tid
med båtar. Sådana stora i alla fall. Och för första
gången på länge älskade jag att fotografera. Jag fick
ihop ett helt set på flickr. Tryck och titta.


På bussen på väg från hamnen till centrum satt jag
mitt bland dem och läste. En av dem frågade vad
jag läste. Jag svarade Alkemisten. Och han sade att
det var den bästa boken han någonsin hade läst. Jag
log och fortsatte att läsa om meningen med livet.

You can't make your heart feel something it won't.

"I NÖD OCH LUST. Änglar gifter sig inte. För det
första är de allt för upptagna och för det andra
blir de inte förälskade i varandra. (Om man inte
vet hur det känns när någon man älskar för första
gången lägger sin hand nedanför ens nedersta
revben, vad har man då för chans att kunna älska?)"
-Kärlekens historia, Nicole Krauss, 2005

Jag hade kunnat skriva en roman om ikväll. Det blir bara en halv novell.

Någon sade på danska att det var inställt. På grund
av regn. Jag ville slå honom i ansiktet. Men det var
ju inte hans fel. Han kunde inte hjälpa att jag väntat
tre på att få se honom och sen ställer han in. Det var
inte hans fel. Såg på M och suckade. Han tittade
tillbaka lika uppgiven som jag. Tjugo års skillnad
mellan oss och vi kände exakt samma sak i det
ögonblicket. Vi båda ville lägga oss ner och dö. Han
hade tatueringar på halsen, snirkliga bokstäver på
fingrarna och jag såg honom som arton år på en av
The Smiths konserter. Så lycklig att han inte visste
vart han skulle ta vägen. Nu var han lika livfull men
äldre och upprörd över den inställda konserten. Jag
ville vara född samtidigt som han var så jag fått se
honom som underbar.

Vi var tre stycken i taxin. Det var jag, M och A. Två
herrar jag aldrig förr träffat och aldrig mer kommer
träffa. De hade båda sett sina dagar för tio år sedan.
Jag har tio år kvar. Taxin stannade utanför stationen
och han var blixtsnabb runt för att öppna min dörr.
Bockade sig lite och log mot mig på ett fint, artigt sätt,
precis som om han respekterade mig. En gentleman
med tatueringar på halsen.

På tåget var det A och jag. Vi satt mitt emot varandra
på tåget. Han var så fin. Det första han sa, jag kallar
dig Flickan av prickar. Prickflickan. På fin norsksvenska.
Hans ögon hade skrattrynkor och de var så bottenlösa.
De bäddade in mig i ett mjukt brus. När han log sprack
hela hans ansikte upp i världens solsken och det kändes
som det sa, jag vill ha dig. Men det vet jag ju så klart att
det inte gjorde. För jag förstår hans fru, jag hade också
fallit pladask för någon med det fantastiska leendet och
de mjuka ögonen. Vi pratade om musik och böcker och
för första gången kändes det som att någon förstod det
jag sa om att bilder berättar olika historier beroende på
vem som tittat. Samma musik tilltalar oss och samma
böcker vill ha oss. Vi pratade mycket. Oavbrutet så när på
våra uppgivna suckar som talade om att vi missat årets
möte. Han sade, jag känner mig så lurad. Jag förstår honom.
Han sade, det kanske är ett tecken på att jag måste sluta
leva min barndomsdröm. Han sade, jag får väl åka hem
och måla en dörr som substitut till denna kväll som skulle
spenderats med honom. Sen hamnade vi i Lund och han skulle av.

Jag visste inte vad jag skulle göra av mig. Personer runt om
mig på tåget tittade på mig som jag borde skämmas. Jag vet
inte vad jag gjorde för fel. Jag pratade bara med någon som
skulle gått på samma konsert som jag. Jag skulle skriva, den
här kvällen förändrade mig. Men jag ångrade mig, för vi förändras
hela tiden. Lite varje dag. Och jag vill förändra honom lite.

Dagarna går, säkert månaderna med. Hoppas allt är lugnt, jag vill dig bara väl.

Jag vill mest spendera varenda eviga sekund med
honom. Jag minns inte längre vilka minnen som mitt
huvud har skapat och vilka minnen som faktiskt har
inträffat. Men något jag vet faktiskt hänt, är att jag
vaknade mitt i natten av att han höll om mig. Det
hände. Jag lovar. Något jag är mindre säker på är
om det var han som nynnade på Joy Divisions
'Transmission' första gången vi träffades. Men jag vill
tro att det hände. För det är så fint att kunna säga
att han nynnade på min favoritlåt första gången vi sågs.

Träffade Pää.

Ms. Ylipää

You make me happy oh, when skies are gray and gray and gray

Imorse hade jag de mest fantastiska lockarna i håret: Self
Jag promenerade i regnet med herr Laurin:
Mr Laurin
Så mina lockar försvann... Men det var en fin
dag i alla fall. Vi var på Konsthallen. Intressant.

Rain

Saker jag gillar just nu:

Bra musik


Starboard, port
Styrbord, babord-strumpor


Roses
Rosa rosor i trädgården

Bra böcker:
"-Bruno?
-Ja?
-Är det inte härligt att leva?
-Nej tack. Jag vill inte köpa något.
-Jag försöker inte sälja någonting till dig. Det
är jag, Leo. Hör på mig. Jag sitter här på
Starbucks och dricker kaffe och plötsligt slog
det mig.
-Vem slog dig?
-Men lyssna då! Det slog mig att det är härligt
att leva. Leva! Och jag ville tala om det för dig.
Förstår du vad jag säger? Jag säger att livet är
vackert, Bruno. Det är vackert och en ständig
glädje."
-Kärlekens historia, Nicole Krauss, 2005


"-Men vilka författare gillar du då?
-Balzac, Dante, Joseph Conrad, Dickens, svarade
han utan att tveka.
-Inte precis några hypermoderna författare.
-Det är därför jag läser dem. Om man bara läser
böcker som andra läser, då kan man tillslut bara
tänka sådana tankar som de tänker. Det är sådant
lantisar och snobbar ägnar sig åt. Riktiga människor
skulle skämmas om de höll på så där. Vet du vad
Watanabe? Du och jag är de enda riktiga människorna
på studenthemmet. De andra killarna är bara skräp."
-Norwegian Wood, Haruki Murakami, 1987


"-Äh, skit samma. När vi kysstes, tänkte jag:
>Om ändå det här hade varit mitt livs första
kyss!< Ja, hade jag kunnat ändra ordningen
på mitt liv, då skulle jag ha velat att det var
det. Och så skulle jag ha tänkt på den resten
av mitt liv: >Jag undrar vad det blev av den
där Toru som jag kysste på balkongen. Han
borde väl vara femtioåtta nu?< Skulle det
inte vara härligt?"
-Norwegian Wood, Haruki Murakami, 1987


"Om kvällen blev han länge sittande på terassen
framför sitt hus, vid sidan av sin hustru Hélène.
Hon läste högt ur en bok och det gjorde honom
lycklig för han tyckte inte det fanns någon vackrare
röst i hela världen.
Han fyllde 33 år den 4 september 1862. Livet
föll som regn framför ögonen på honom, ett tyst
och stilla skådespel."
-Silke, Alessandro Baricco, 1996

Köpte Jelly beans med min vän Rockstar idag

Jelly beans

Lyssnar mest på detta just nu:
Like everything I've ever known, you disappear one day

Leads me through moonlight, only to burn me with the sun

Ikväll såg jag:
Och jag reagerade så här:


RSS 2.0