Jonathan Johansson, Babel, 26/11

Jonathan JohanssonJonathan Johansson
Jonathan Johansson

Dalby pt.2

Dalby
Dalby
Dalby

Dalby pt.1

Dalby
Dalby
Dalby

Ett utdrag ur mitt liv:

Han vände sig bort för att skydda tändstickan
mot vinden.
-Är du aldrig rädd? frågade jag och betraktade
honom från sidan.
-Jodå, det är jag visst. Fast det vill jag ju förstås
helst glömma.
-Pär Lagerkvists kärleksdikter är så ljusa, så
ljusa, men Karin Boyes kärleksdikter... Du gillar
dem, va? De är annorlunda. Hon beskriver kärleken
som den varit för mig. Sade jag.
-Hur har den varit för dig? undrade han och lät röken
sippra ut ur mungipan. Han ögon var smala streck
bakom glasögonen.
-Mest längtan.
-Jasså. Ja, jag vet inte precis hur det kan vara.
Jag har nog aldrig varit kär.
-Inte?
-Nej.
Det blev tyst. Jag sträckte mig upp för att bryta av
ett kanstanjeblad. Sedan sade jag tvärsäkert:
-Det kommer. Jag har varit kär massor av gånger.
Faktum är att jag nästan jämt är kär.
Men varför måste jag prata så mycket? När jag yttrat
det sista rev jag sönder bladet och lät bitarna singla ner
på marken. Sedan smulade jag ner dem i gruset med
min sko.
-Jasså? Det visste jag inte. Nu också?
-Jag vet inte.
-Jo, säg! Vem är du kär i nu? Javisst, ja. Nu minns jag.
I din fransklärare.
S grep mig om hakan men jag mötte inte hans blick och
jag svarade inte på hans fråga. När jag blev fri började
jag istället gå emot porten i den gamla vaktmästarbostaden.
S följde tätt bakom mig, lade sin arm om mina axlar,
öppnade och lät mig gå in först.
Vem är jag kär i? Vad skulle jag svarat?

-Jag skriver dig till liv igen, Susanne Levin, 2004

Snart ska Jonathan slita ut mitt trasiga hjärta.

Det pratas om 30-, 40- och 50-års kris. Skulle mer
vilja säga livskris. Alla har kris, hela livet egentligen.
Men annars är det okej. Trivs under dagarna.

På lördag ska jag ut och fota. Hoppas lusten att fota
kommer tillbaka då. På kvällen ska Jonathan spela.
Det kommer bli bra. Tills dess: bli inte sjuk.

Ont

Stjärnorna skyr mig. Ser upp mot dem, omfamna mig,
stjärnor, ta hand om mig. Möts av att de drar sig längre
och längre undan. Jag har ont. Det har övergått i fysisk
smärta. Aldrig någonsin har det varit så långt till stjärnorna
som det är ikväll. Vintern är här, det vet man när tårarna
fryser på ens kind. Det blir bättre, säger de. Inte vet jag.

Det blev så tyst, så fruktansvärt tyst

Solnedgångsdis, solnedgångslila skimmer,
jag blir utmattad av att stå emot.
Mörka ögon gör mig till en urvriden trasa.
En blick från ögonvrån och jag blir mjuk innuti.
Vill skriva om känslorna men alla ord är tomma.
Han stal mitt språk, min förmåga att forma meningar.
Nerbitna nagelband och min andedräkt fryser i luften.

Mötte någon på bussen, vi började prata.
Jag berättade att jag aldrig går hemifrån
utan en bok i väskan. Klockan var halv tre
en fredagsnatt. Han frågade "Har du med dig
en bok nu? När du är ute och festar har du
alltså en bok i väskan?" Ja, svarade jag. Man
vet aldrig, det händer ibland att personerna
i böckerna jag läser är intressantare än dem
jag träffar när jag är ute.

Precis som vanligt, men försöker ändå, fast jag har öppna sår.

Jag var på KB för första gången i fredags. Jag tror
det var musikkrocken som gjorde det. Efter mysjazz
är det svårt med dunkadunkadunkadunka. Jag vill
ge det några försök till. För det kan vara bra.

Fann mig själv med att låtsas att han var på det klibbiga
dansgolvet med mig. Det vill jag bara ska vara över.

Go to him, stay with him if you can, but be prepared to bleed.

Kungsgatan
Street art

Snart ska vi sväva in i ljusare nätter, snart lyfter drömmarna och du är fri

Jag fotar knappt med min kamera. Orkar inte. Vill
inte. Då känns det bra att ha med en kamera i mobilen
med fina effekter. Så att det blir några bilder. För
det måste jag ändå. Några bilder i alla fall. I söndags
åkte L hem, gav mig en makron innan vi sade farväl,
det sörjer jag(att hon åkte hem, inte makronen, men
vi kommer över det till slut. Igår skrev jag brev till L
för att döva sorgen och idag äter jag pasta i olika
former med tomater i olika färger.
sönmåntis

Om att stänga ute

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana sägs
det. Jag vet det nu, det stämmer. Mina pupiller blir
större när jag är med honom. Jag låtsas att det inte
märks. Men det gör det. Bygger en mur runt mig, vill
inte skada, vill inte skadas. Det är så mycket jag inte
säger, men så gärna vill säga. Lakanen frasar, gömmer
mig bakom min mur. Ska inte låta någon komma in,
inte på allvar.

Fick födelsedagspresent av bästa O!

Leafbook
Leaf
Books
Jag är så glad! Fick en fin födelsedagspresent av Oskar,
inslaget i ihopsydda löv fick jag två böcker med fina ord
i. Han är det bästa jag har. Verkligen. Jag vet inte vad
jag skulle gjort utan honom. Åh, alltså. Puss.

RSS 2.0