Det blev så tyst, så fruktansvärt tyst

Solnedgångsdis, solnedgångslila skimmer,
jag blir utmattad av att stå emot.
Mörka ögon gör mig till en urvriden trasa.
En blick från ögonvrån och jag blir mjuk innuti.
Vill skriva om känslorna men alla ord är tomma.
Han stal mitt språk, min förmåga att forma meningar.
Nerbitna nagelband och min andedräkt fryser i luften.

Mötte någon på bussen, vi började prata.
Jag berättade att jag aldrig går hemifrån
utan en bok i väskan. Klockan var halv tre
en fredagsnatt. Han frågade "Har du med dig
en bok nu? När du är ute och festar har du
alltså en bok i väskan?" Ja, svarade jag. Man
vet aldrig, det händer ibland att personerna
i böckerna jag läser är intressantare än dem
jag träffar när jag är ute.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0