Det är ungefär lika klar sikt i mitt huvud som vid stranden.






Jag faller

Sitter på cafét. Försöker skriva på viktiga saker.
Men hamnar mest i samma träsk om och om igen.
"Vill inte skada honom. Ta honom för givet." Men
borde skriva "Mångfald är bra, gör samhället
rikare". Dimman ligger tjock och jag kan inte gå
hem, inte än. En timme till. Läser en ny bok,
Ali Smith. Jag är allt du drömt. Den är fint skriven.
Jag läste en recension på Jonathans senaste
skiva. Om jag skulle skrivit en recension om den
skivan hade den sett ut så här.


En latte för mycket.

Han sa att han gillade hösten, för melankolin och
höstdepressionen. Var så god, ta min höstsvacka
och melankoli, för jag vill inte ha det. Gå och lägg
dig och strunta i att gå upp för att duscha i tre
veckor ungefär. Du hade säkert älskat det!

Jag drunknar i löv.

Fall
Månklar morgon
stjärnorna min enda ljuskälla
och stjärnfall,
jag önskar att jag ska orka
och du ska förstå

Fåglarna flyger på fel håll
och det blir aldrig ljust
Regnet bryter ner våra barriärer
i regnet är vi en
Vi är samma, du och jag,
du vet, vi kommer aldrig bli de samma igen

Jag råkade spilla ut mig själv
bland de första frostflingorna.
Frasande lakan
Gömmer mig undan
vad jag gjort
För mycket ångest,
för mycket du

Tårarna längs dina nyckelben
Jag kan se det framför mig
men jag gråter bara själv
Gå aldrig sönder

Du förstår inte
Hålet är en del av mig nu
det är min enda säkerhet
det enda som finns kvar
när inget annat finns

Jag dör vid varje ajdö
du äger alla stjärnor
Känslan är allt är möjligt
och jag kommer ta dig varhelst du vill vara

Sömnen är svår att fånga
tågen går för snabbt
som dina fingrar
längs min ryggrad

När världen försvinner för ögonen,
kommer jag vara allt du har

How can you manage, how can you bear me now?

Går runt och är yr, för jag kan inte andas. Glömmer,
som vanligt. Glömmer att andas, men kommer ihåg
hur hans händer ser ut. För det är svårt att möta
blicken. Jag vet hur dina händer ser ut, för jag vågar
inte möta din blick. Tänker att lördag kommer bli bra,
jag ska se Loney, Dear för första gången. Jag ska bara
orka att ta mig till lördag.

Jag trivs i mörkrummet, för jag slipper ljuset. Det gör
ont i mina ögon, i mig. Fåglarna flyger på fel håll och
det blir aldrig ljust, en grådaskig hinna över världen.

Ibland blir det bara konstigt.

Mormor fyllde nittio igår. Jag ville inte resa mig ur
sängen igår. Mamma var annourlunda igår. Idag
slipper jag resa mig ur sängen. Det känns bra.

I think I like you, I'm pretty sure I do

"You smell like whiskey & cigaretts."
"You smell like Paris."

Det känns som en evighet sedan. Imorse såg jag
en stjärna falla när jag stod vid busshållplatsen.
Jag tog långa bussturen hem, jag skrev. Trodde
det kunde bli något användbart, men det blev bara
en lång kärleksförklaring. Okej, som text var den
väl inte helt skräp, men publicera den kan jag ändå
inte göra. Det hade varit för jobbigt. För alla parter.
Det har varit en bra dag. Ända tills jag nästan var
hemma, då fick jag en sten kastad mot mig. Tur
var väl att det var ett bussfönster mellan mig och
stenen. Det var jobbigt.

Eller träffade du en tjej när du var på biblioteket. Någon som är mycket bättre än mig.

Dagen har mest varit som en dålig dröm. En dröm
som man helst vill vakna ur men att slå upp ögonen
är det svåraste man försökt sig på. Vänster kind
fylld av regnstänk, höger kind värmd av solen. En
himmel som slukar en hel och ångest som inte ger
med sig. Besvikelse och glädje. Mest ont. Saker jag
ångrar jag sagt och saker jag vill säga. Yr och svimmar
gör jag helst på studs, för att slippa. Jag kan i alla fall
fota med min Instamatic imorgon. Säkert sjunger om
mig. Varenda låt är min.

Who in this world could ask me to resist



Det är okej

Spillde ut mig själv. Jag orkade inte. Men okej.
Jag klarar mig. Jag lovar, jag klarar mig. För
övrigt fin dag. Och jag hittar tillbaka till slut.

10 september 2010

Igen simmar vi genom röda,
orange och bruna löv.
Tumlar runt,
in och ur varandra.
Tror inte att världen ser oss,
så som vi ser världen.

Fel ord,
vid fel tillfälle skrämmer.
Ingen vågar säga det.
Behöver något stabilt.

Men inte i verkligheten.

Sköra ord går rakt in,
hur det var,
vad som kändes.
Kan inte bara stänga av.

Med en solnedgång i ögonen
ser vi vackra ut.

Yrsel och kakor

Jag glömmer andas ibland. Jag kan hålla på med
något och helt glömma bort att andas. Det är när
jag börjar bli lite yr som jag märker det och drar
efter luft. Är i studion, där behövs en del luft för
att koncentrera sig. Men de första bilderna till
min kakbok börjar bli färdiga. Jag är pepp på den.

Måste fått en flisa i sitt öga eller nåt.

Förresten, idag är det två månader sedan vi sågs
sist. Jag trodde att jag skulle dö. Och jag följde med
för din skull. Det gör fortfarande ont. Tänker inte
lika mycket på det längre. Men att bli lämnad kvar
gör ont. Jag stannde upp min värld för dig.

Kommer du någonsin säga hej till någon du är förälskad
i på stationen för att sedan bli knäsväg just precis där,
och tårögd se när personen går mot tågen istället för att
stanna och prata med dig en stund?

Jonathan gör det bäst:

Det är bara några veckor kvar. Jag blir glad när jag
tänker på det.

Hösten knackar på. På riktigt nu.

Drömde oroligt ända fram till lunch.
Min kropp gör ont
och jag fryser under tre täcken,
två tröjor, ett par byxor och mina
tjockaste ullstrumpor.

En helt ypperlig dag.

Idag handlade jag för 70 kronor. För det fick jag
en klänning, en skjorta, en kamera, tre skivor, en
bok, ett tefat, två vaser, sex nysilvergafflar och
annat fint. IOGT har varit en bra vän idag. En annan
bra sak är att jag samlade ihop 500 kronor till Världens
barn idag. Jag tycker att ni genast ska skicka några
små pengar till Världens barn. För det gör nytta.

Du säger kom och ta mig någon annan stans.

I de mörkaste av tider ska dina mörka ögon bädda
in mig i ett mjukt lager av tilltro och trygghet. Att
du vågade hålla min blick i sekund efter sekund är
knävikande. Du fick mig att tro på något jag trodde
var utdött. Ögonkontakt existerar fortfarande. Och
jag lovar att det är det som gör det. Att våga. Visa
sig intresserad. Synd att det inte blev något. Men
dina ögon tog mig med storm. Andras ögon skulle
jag klara av att beskriva. Men dessa ögon. Det är
mer än jag förmår att ta in och bearbeta. För att
sedan kunna hitta tillräckligt beskrivande adjektiv.
Det var som en överjordisk glans jag inte kunde
sätta fingret på.

Det låg en tunn dimma över staden idag. Det var nog det finaste med dagen.


RSS 2.0