En bra dag

Idag känner jag att jag har gjort framsteg i mitt
liv i huvudet. Jag har kunnat bestämma mig för
att inte ha ångest och vara ledsen hela dagen,
trots att jag i vanliga fall skulle gå sönder av en
sådan här dag. Jag har lagt de dåliga känslorna
åt sidan idag och känt mig rätt bra. Det är skönt.
Och jag har laddat min intamatic-kamera, med
färgfilm. Skoj att se vad det blir av färgfilm i den.
Lyssnar på April March idag.

Jag ger er det sista jag har

Jag erinrade mig den senaste gången jag var helt
ångestfri. Jag var tolv. Det är sju år sedan. Det är
inte underligt att jag blir livrädd för känslor som
kontroll, tillfredsställelse och lätthet. Det är okända
vatten och jag har ingen som helst aning om hur
jag ska göra med förnimmelser av tillfredsställelse.
Hur ska jag kunna använda mig utav saker som
kontroll när jag inte vet hur jag ska hantera det?

Jag vet inte heller om jag vill lära mig att använda
de här nya känslorna. För jag vet ju hur panik,
ångest och uppgivenhet fungerar. Då som världens
undergång. Nu som något tryggt och tillförlitligt.
Uppgivenheten har aldrig svikit mig, den har stått
vid min sida i så många år. Det är konstanta, invanda
känslor som kommer bli svåra att vänja mig av med.

Pysselbomb

Idag bloggar jag om pyssel hos Julia P. Det är ett
inlägg om mina pysselhöjdpunkter den senaste tiden
och några klassiker som äggmackan och kameran.
Julia bloggar i vanliga fall om mat, hon är en Malmö-
baserad caterer som är himla duktig på alla saker!
Borde bli bättre på att pyssla. Det är så skoj.

For a moment I lost myself, actually lost my life.

Jag försökte lappa ihop en kär, kär vän till mig.
Men som vanligt går det inte att läka brustna,
förälskade hjärtan. Och det gör så jävla ont i mig.

Det gick ett tag när jag knappt tänkte på honom.
Nu tänker jag på honom varje dag. Spelar upp
hans fingrar mot min kropp. Som en projektion
av ljus mot min hud. Men jag mår illa så fort mina
tankar närmar sig hur han inte hör av sig. Nu har
jag gjort det igen, gått rakt in i en vägg med hjärtat
före. Det kvittar vems hjärta det är som är brustet,
det gör så jävla ont i alla fall.

Jag tror jag vet vad som hände. För jag gör samma
misstag varje gång; jag ger för mycket, jag är för
mycket, jag försöker för mycket och det skrämmer.

Men nu kan jag säga att jag har någon som fixar
mig, någon som rättar till alla mina fel. Doktor säger
att jag kommer bli tillräckligt bra. Jag kommer räcka
till. Doktor har lovat det.

Om några dagar

Det händer så mycket med mina känslor nu. Och
min världsbild och livssituation ändras från dag till
dag. Och jag vet inte riktigt vad jag känner, vill
och har möjlighet att göra. Att försöka få struktur
är bara löjligt. En av få saker jag kan identifiera är
frustration. Frustration som inte grundar sig i något
speciellt. Som att jag är frustrerad för att jag är
frustrerad. Men jag läser och det håller samman mig,
något i alla fall. Och har haft finbesök i helgen.
Jag såg Carmen idag, ett genrep och jag blev så
paff över hur scenografin förstörde en fantastiskt
bra opera. Jag tänkte, vilken tur att jag inte betalat
något för denna biljett. För ett sådant scenografimord
har jag inte sett på länge.

RSS 2.0