Om att minnas.

Jag tänkte tillbaka på hösten. Även om det var
ungefär det mörkaste jag varit med om, så fanns
det perfekta eftermiddagar. Som när vi gick på
moderna museet och såg på den döende dandyn.
När vi promenerade längs tomma gator i höstvindar.
Det var det bästa som hände. Att få fokusera på
annat och göra saker jag tyckte mycket om. Att
vara med någon jag tyckte mycket om.
Det försvann och det gjorde ont i mig.
Men nu gör det inte ont längre.

Åkte till Göteborg en dag, bara så där

Gothenburg
Gothenburg

Några veckor.

Dricker kaffe, läser, ser Thåström, läser lite till.
Vill ha hjärtesmärta och tonårshjärtan. Det är
tyst i mitt liv.

Så stilig att jag dör:


Don’t stay, go out and play, you cant live until your dead

Stället som spelar var femte låt Håkan och var tredje
The Smiths. I röken är alla lika. Ölklistrigt golv och
långa blickar. WU LYF spelade. Efteråt kom basisten
fram till mig och talade till mig. Det är något visst med
basister. Han sa, du har bra engelska. Jag mumlade
något till svar och log in i hans ögon. Jag försvann in i
det skulle ju va' dans, dans, dans och jag skreksjöng
med i I would go out tonight but I haven't got a stitch to wear.

RSS 2.0