När lusten kommer tillbaka!

Jag skriver flera rader per dag nu. Jag skriver!
Lyckan som infinner sig när meningarna bara
kommer utan intensivt tänkande. Det är stora
saker på gång! På söndag har jag en rykande
färsk dikt att läsa upp. Det ser jag fram emot,
något så fruktansvärt mycket. Trots tårar
och allmänna bakslag.

När lusten kommer tillbaka!

Jag skriver flera rader per dag nu. Jag skriver!
Lyckan som infinner sig när meningarna bara
kommer utan intensivt tänkande. Det är stora
saker på gång! På söndag har jag en rykande
färsk dikt att läsa upp. Det ser jag fram emot,
något så fruktansvärt mycket. Trots tårar
och allmänna bakslag.

Alltså, nä, nu vill jag inte mer.

Och alla dessa jävla spåkuleögon och
fruktansvärda djup. Jag vill kräkas på
allt. Jag vill säga stopp och belägg, så
här är inte världen funtad. Världen
fungerar som så att allt är skit och sen
dör man. Så har det alltid varit och
kommer alltid vara. Men vad vet jag?
Det är säkerligen hösten som talar.

Den enklare utvägen.

Det är lättare att vara jävligt arg än att gå runt
ledsen. Jag är arg för att det är orättvisor överallt.
Jag är arg för att jag är feg och inte vågar fråga
den söta bibliotekarien på fika. Jag är arg för att
jag går med på det mesta och inte respekterar mig.
Jag är arg. Istället för att vara ledsen för att så
många har det sämst. Istället för att vara ledsen för
att den söta bibliotekarien inte ser mig. Istället
för att vara ledsen för att jag gör saker mot mig
själv jag ångrar. Istället för att vara ledsen är jag arg.

Verkligheten överträffar dikten...

...men om det inte händer något i verkligheten.
Vad ska man då skriva om? När ens drömmar
är på noll och kylan och mörkret trycker på.
Var ska man göra av sig då?

Hittade mina stenar.

Gemstones
Jag lade upp alla bilder på min tumblr.
Där finns även bilder på snygga män
och annat livsviktigt.

Känslor som aldrig kommer att försvinna.

"Cyril, Cyril lutad över Elsa... Den bilden skar mig i hjärtat,
och det lät jag honom och Elsa umgälla, utan att riktigt förstå
den fara som ligger i att ge ord åt sådana reaktioner. Då jag såg
Cyrils profil, hans bruna, mjuka nacke böjd över Elsas uppåtvända
ansikte, skulle jag ha velat ge vad som helst för att slippa se."
 
Jag slipper skriva hur det känns. För någon annan har redan gjort det.
Fascinerande att samma känsla har funnits i 58 år. Och längre tillbaka.
Och kommer finnas för evigt.

Hösten känns i år också.


RSS 2.0