fem ord

I stroboskopets pulserande ljus
är vi lika dana
  vi rör oss i en symbios av alkohol.
  svett och något som kan liknas vid
åtrå.
Vi är så nära det bara kan va, men du vill
närmre och närmre
och jag vill
närmre och närmre
tills omvärlden inte kan se skillnad på oss.
  Det känns så intimt, nästan så vi inte
borde vistas ute bland folk,
 nästan helt avklätt, jag känner mig naken
i din närvaro.
  Med en blick kan du se in under
skinnet på mig.

I vårt tysta skälvande möte är jag precis
det jag vill vara. På så många sätt är jag
så bra jag bara kan vara.
  Du är mitt lyckopiller, min livbåt
mitt ljus i tunneln.
  Men med så lite får du mig att få
potatismosknän, en liten rörelse över min
rygg, ditt sätt att vända dig efter någon
annan eller något du säger i
   förbifarten.
     t.ex.
”om det ändå vore så här”
”kan du inte göra så här istället”
”jag vill inte mer.


Orkar du så orkar jag
Vill du så vill jag
Kan du så kan jag

med världen utanför haglande ner
över oss har vi vår lilla bubbla
ingen ska någonsin få förstöra
vår lilla naiva och fantastiska
värld.

För du är allt jag vill ha, vill va
och ta

Förälskelsens under

Hon blir sällan förälskad i personer. Mer dofter,
känslan av någons fingrar längs ryggraden och
musik. Men de få gånger hon blir förälskad går
det snabbt, in and out of love, you know.
Känslan stannar aldrig. Aldrig någonsin. Bara
känslan av förälskelse stannar när det inte
handlar om att hennes hjärta kanske någon gång
blir krossat. Som en mur mot all hjärtesmärta
i världen.

RSS 2.0