Ljustjuven

Lite som när en TV stängs av,
en vit prick som bleknar bort.
Lite som gatlyktan som alltid slocknar
när jag går förbi.
Jag blir lika illa till mods.

En stjärna slocknade härom kvällen.
Det var inte min klaraste kväll
Men jag lovar,
stjärnan var där en sekund och nästa var den borta.

En fallen stjärna.
Jag föll efter att den slocknat.
Vi är alla stjärnstoft
och vi kommer alla blekna bort i mörker tillslut.

Jag skrubbar,
skrubbar
min kropp luktar fortfarande
utav cigarettrök
och någon annans hud
Jag är allmän mark,
välkommen men förstör helst inget.
Alltid ett ”adjö”
aldrig ett ”vi ses”

Du bad mig ropa
jag är inte rädd, jag är inte rädd!
Jag ropade
jag är inte rädd, jag är inte rädd!
Men innerst inne är jag livrädd
rädd för att tappa fäste,
tappa tron på livet.

Jag skriker och hytter åt himlen
Stora, blöta snöflingor landar hånfullt på mig
De skrattar mig i ögonen
Frostrosorna hade försvunnit
De hade lovat mig ljuset när de smälte.
Ljuset är fortfarande blekt
men det känns som en explosion.
Det är något stort på gång.

Jag tar ljuset och samlar på hög,
jag stjäl ljus från de rika
och ger till de fattiga.
Jag är ljustjuven.
Jag är den som mörkret fruktar.
Jag är glöden på en cigarett i mörkt rum.

Jag vaccinerar mig mot mörkret.
Vackra ting badar alltid i månljus
Jag lever på ljuset
för du är vad du äter
och jag vill vara vacker.

Pillerna kommer döda mig
men jag kommer i alla fall att ha dödat mörkret.
 
-mars 13

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0