En slags hatkärlek

Jag hatar det lite, men jag blir så glad och pirrig
när jag läser om kärlek. För det är så för mig också.
Det kan bli så för mig också, att jag inte är dömd
till ensamhet är svårt att greppa. Fortfarande kan
jag inte riktigt fatta att det finns någon där ute
som faktiskt vill vara med mig, som tänker på mig.
 
När vi ligger i soffan och han plötsligt vänder sig
mot mig och ler med hela ansiktet och ser ut att
vara helt till sig, bara för att vi är så nära varandra.
Det gör mig så glad att jag inte riktigt vet hur jag
ska uttrycka mig. Åh, jag hatar verkligen kärlek.
 

Dravel

Det är sällan jag sover själv nu för tiden. När
det mot förmodan sker är det svårt att sova.
Hela min existens känns lite enklare när han
andas tungt brevid mig. Till och med snarkningarna
är så rogivande att jag smäller av. Han ser
alltid så fridfull ut när han sover. Det känns
som världen är lite mer överkomlig när han
sover bredvid mig.

Text

Ikväll skriver jag på beställning, det är faktiskt
riktigt roligt, utmanande och givande. Kanske
något släpps ut här när jag är färdig och allt
publicerat. Om jag får.

RSS 2.0