En slags hatkärlek

Jag hatar det lite, men jag blir så glad och pirrig
när jag läser om kärlek. För det är så för mig också.
Det kan bli så för mig också, att jag inte är dömd
till ensamhet är svårt att greppa. Fortfarande kan
jag inte riktigt fatta att det finns någon där ute
som faktiskt vill vara med mig, som tänker på mig.
 
När vi ligger i soffan och han plötsligt vänder sig
mot mig och ler med hela ansiktet och ser ut att
vara helt till sig, bara för att vi är så nära varandra.
Det gör mig så glad att jag inte riktigt vet hur jag
ska uttrycka mig. Åh, jag hatar verkligen kärlek.
 

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0