Nää, borde ta tag i mig snart

Jag vet, jag har mig själv att skylla
har vetat det varenda fylla. 

mvh, hon som alltid förstör saker

En tanke bara

Nu vet jag varför jag sällan tar bilder på oss. Det kommer göra så jävla ont en dag.

En slags hatkärlek

Jag hatar det lite, men jag blir så glad och pirrig
när jag läser om kärlek. För det är så för mig också.
Det kan bli så för mig också, att jag inte är dömd
till ensamhet är svårt att greppa. Fortfarande kan
jag inte riktigt fatta att det finns någon där ute
som faktiskt vill vara med mig, som tänker på mig.
 
När vi ligger i soffan och han plötsligt vänder sig
mot mig och ler med hela ansiktet och ser ut att
vara helt till sig, bara för att vi är så nära varandra.
Det gör mig så glad att jag inte riktigt vet hur jag
ska uttrycka mig. Åh, jag hatar verkligen kärlek.
 

Dravel

Det är sällan jag sover själv nu för tiden. När
det mot förmodan sker är det svårt att sova.
Hela min existens känns lite enklare när han
andas tungt brevid mig. Till och med snarkningarna
är så rogivande att jag smäller av. Han ser
alltid så fridfull ut när han sover. Det känns
som världen är lite mer överkomlig när han
sover bredvid mig.

Text

Ikväll skriver jag på beställning, det är faktiskt
riktigt roligt, utmanande och givande. Kanske
något släpps ut här när jag är färdig och allt
publicerat. Om jag får.

Om att sova själv

Det är så svårt att sova ensam. Det är så jobbigt att ligga ensam
i min stora, stora säng. Så jag fyller den med skräp på ena sidan
så jag inte ska kunna röra mig allt för mycket i sömnen. Jag vill
kunna vakna till mitt i natten och pussa mellan dina skulderblad.
Jag vill somna med din arm över min rygg. Jag vill sova med dig
varje
varje
varje
natt.

Love A

Han ligger i soffan i Växjö, jag ligger i soffan i Malmö. Vi tittar på Love actually.
Nästan tjugo mil ifrån varandra. Jag fick en stor jävla gren i ögat när vi sett
ungefär halva filmen. Men inte för att det var sorgligt i filmen utan för att jag
ville ligga i samma soffa som han och titta på Love actually. Vi pratar varje dag,
men det gör liksom ingen skillnad. Jag saknar honom så det gör ont.
Det har inte ens gått en vecka

Söndag

Vi såg den unge Werthers lidanden. Han höll min hand hela tiden och det gjorde så ont för det var så bra. 

Mina dagar

Jag jobbar, jobbar, jobbar. Jag dansar, dansar, dansar.
Jag är kär, kär, kär. Och tiden går alldeles för snabbt.

När jag tappar kontrollen

ok, baby.
I en känsla jag inte behärskar vill jag stanna
förevigt. Jag vill drunkna i känslan av en
förälskelse så stark att den känns som en
käftsmäll. Även om det är så läskigt att jag
egentligen vill vända på klacken och springa,
springa, springa från den är det ändå som
en magnet som håller mig kvar.
Så i skräckblandad förtjusning flyter jag runt i
ett moln av sockervadd, pussar
och flirt under bordet.
 
Jag ska försöka hårt som fan

Kvällens

Han ringde upp mig och sjöng "Vid protesfabrikens stängsel". Det var det bästa som hände under kvällen.


Paris

Är tillbaka i Sverige ett efter en vecka i Paris.
Denna stad måste bli min någon gång. Snart
kommer blider! Ska bara framkalla filmerna.

När själen blir lite mjuk

Jag är livrädd. När det händer saker jag
inte är van vid och kan hantera.
Men samtidigt myser jag långt in i själen.

fem ord

I stroboskopets pulserande ljus
är vi lika dana
  vi rör oss i en symbios av alkohol.
  svett och något som kan liknas vid
åtrå.
Vi är så nära det bara kan va, men du vill
närmre och närmre
och jag vill
närmre och närmre
tills omvärlden inte kan se skillnad på oss.
  Det känns så intimt, nästan så vi inte
borde vistas ute bland folk,
 nästan helt avklätt, jag känner mig naken
i din närvaro.
  Med en blick kan du se in under
skinnet på mig.

I vårt tysta skälvande möte är jag precis
det jag vill vara. På så många sätt är jag
så bra jag bara kan vara.
  Du är mitt lyckopiller, min livbåt
mitt ljus i tunneln.
  Men med så lite får du mig att få
potatismosknän, en liten rörelse över min
rygg, ditt sätt att vända dig efter någon
annan eller något du säger i
   förbifarten.
     t.ex.
”om det ändå vore så här”
”kan du inte göra så här istället”
”jag vill inte mer.


Orkar du så orkar jag
Vill du så vill jag
Kan du så kan jag

med världen utanför haglande ner
över oss har vi vår lilla bubbla
ingen ska någonsin få förstöra
vår lilla naiva och fantastiska
värld.

För du är allt jag vill ha, vill va
och ta

En kärleksförklaring till en fin vän.

Darling, jag vill ge dig alla blommor i hela världen,
jag vill se till att inget ont kommer åt dig. Jag ska
vara din räddare i nöden. Ring mig mitt i natten
och jag kommer rusa till dig. Jag blev så rädd. Så
ledsen. Ingen ska någonsin få ta ditt ljus.
Jag sover så bra bredvid dig i din säng, jag vill
aldrig någonsin lämna din sida. Jag vet inte hur jag
har klarat mig i alla dessa år utan dig. Snälla,
lämna mig aldrig.

.

Ibland tycker jag mig höra hans hjärtslag
på andra sidan väggen. Och han har ingen aning.

Det skriker inom mig.

Jag lyssnade på åtta lysnade poeter. Det
fick mig att vilja skriva. Skriva bra grejer.
Det som kommer ur mig är bara en svart
klump utav frustration. Stönar tyst för mig
själv att aldrig någonsin kommer orden som
de ska. Varken på papper eller för den delen
i tankarna. Bara ett svart virrvarr av uppgivenhet.

Ny stad

Jag bor i en ny stad nu. Det känns så himla
bra faktiskt. Ska bara hitta några brevlådor så
jag kan posta brev. Att ha tio minuter till allting.
Istället för 50 minuter med buss. Tio minuter
till centralstationen, tio minuter till bästa cafét,
tio minuter till biblioteket, tio minuter till
promenadstråk, tio minuter till dans och kalas.
 

Från natten

Min kropp luktar fortfarande cigarettrök och någon annans hud.
Jag skrubbar, skrubbar. Det slutar lika dant varje gång.

Dagens fina:

-Lång frukost med mig själv
-Klar luft, så där att det är lätt och andas och det är en fin doft
-Göra yogaövningar i grupp trots att det är det svåraste

Tidigare inlägg
RSS 2.0