Visst är vi alla patetiska?

Det går inte en dag,
inte en enda dag utan att han finns i mina tankar.
Vägen vi oftast gick,
den är svår att gå nu.
Jag önskar att han ska komma gående,
samma väg vi oftast gick,
för att han saknar mig.
När han inte står där som en uppenbarelse,
krossas jag åter igen.


Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0