NP i svenska.

Jag tog med allt som var i mitt skåp i skolan hem i fredags. ALLT! Där fanns hela läsårets arbeten, texter, funderingar och känslor. Jag hittade massor av små texter, dikter och annat fint jag är nöjd med. Det kommer läggas upp här under ett tid framöver hade jag tänkt. Jag hade tänkt att börja med mitt skriftliga nationella i svenska. Det blev jag alldeles jättenöjd med. Min svensklärare blev också nöjd tror jag. Vi fick en bild på ett hus. Med tre fönster tända på sjätte våningen. För att kanske hänga med i handlingen. Berätta vad ni tycker när ni läst. Tack.


På vägen hem från en person som inte lämnat så djupa spår i henne, passerar hon ett flerfamiljshus. Inget att lägga märke till egentligen, men ikväll kommer inget undan hennes tankar. Hon stannar till, ser på huset, dess röda tegel, symetriska form och sjätte våningen. För det är den enda våningen det lyser på. Det är nu hennes tankar vill släppas lösa, de ska få vara som de vill. Inget ska stoppa dem. För att inte störa dem sätter hon sig på en bänk precis bredvid huset och ser på sjätte våningen.


Det brakar i hennes huvud och ut kommer alla funderingar;

Det är en lampa tänd i den vänstra lägenheten, varför inte fler? Det är en av de andra tjejerna som jag träffat under kvällen som hittade någon som faktiskt lämnade djupa spår. Nu har ännu en framtid säkrats. Ännu en kvinna som fastnar hos ett avskum som bara vill henne illa. Som bara vill att hon ska sköta om hans barn. Hej då en spännande och givande framtid. Stackars tjej.


Men i det högra fönstret bor det en pojke vars flickvän är den lyckligaste flicka som bott på jorden. De två små duvorna har sett läskiga filmer hela kvällen. Så nu vågar flickan inte gå hem. För tänk om något av monstren lurar i närmaste buske och bara vill äta henne, för att hon har det bra. Så är det bara. Det är därför de har lampan tänd och ler mot varandra under täcket. De har det fint tillsammans. Ingen ska få ändra på det.

Tjejen som sitter där på bänken bredvid huset känner sig med ens iaktagen. Vem är uppe nu? Vem ser på henne nu? Hon blir medveten om att hon har själv suttit och tittat på någon i mittenfönstret. Det fönstret hon undvikit medvetet hela tiden, för hon vill att dess historia ska vara till för henne. Hon vill vara huvudpersonen i det fönstret. Det vet hon att hon aldrig kommer bli. För hon är aldrig en del av något, än mindre huvudperson. Hon har ett eget fönster, men aldrig har någon suttit och funderat på dess historia. Hon sitter på bänken en stund till. Stirrandet fortsätter. Hon gillar känslan. Att vara en del av något, kanske till och med vara huvudperson för en gång skull.

Det slocknar i fönstret, stirrandet slutar. Vad gör det? Hon fick vara med en stund i alla fall. För att kunna få en historia till det fönstret också, sitter hon kvar på bänken. Den har blivit ljummen av hennes kroppsvärme. Hennes rumpa har domnat, så bänken har blivit mjuk. Hon lutar sig bakåt och sluter ögonen.

Fönstret i mitten har en ägare som är som henne. Hur är hon? Ägaren är aldrig del av något, än mindre en huvudperson. Personen i fönstret tittar ut i mörkret och känner sig minst, obetydligast och ensammast. Det enda som betyder något är musiken, nätterna igenom spelas vemodiga visor om förlorade jag, förlorad kärlek och liv. Personen längtar efter en vän som inte kräver något och inte tar något.


Någon sätter sig på bänken. Nära, nära. Doften susar in i näsan, så ljuvlig. Så varm, värmen slår mot kinden. Blodet rusar. Äntligen är hon i en situation där hon är huvudperson. Hon vågar inte öppna ögonen, men hon vet att det är rätt denna gången. För det är personen i lägenheten i mitten på sjätte våningen. Hon lutar sig mot honom, han lutar sig mot henne. Hon känner hans lena lockar i ansiktet, andas in dem och hon vill bara gömma sig i dem för alltid. Något mumlas. Det gör inget, var för stunden. Inget annat betyder något nu. När en evighet gått öppnar hon ögonen och möts av en solnuppgång och de blonda lockar och blå ögon hon verkligen längtat efter sedan hon var ung och sårbar. Aldrig någonsin skulle hon släppa in någon, förutom honom. Det hade hon hållit. Nu är tiden kommen att underrätta underverk. Hon ska bli någon, hon ska vara huvudpersonen i någons liv.


-Vi är lika, du och jag. Vi är inte vana vid att vara centrum för någon. Det är bra. Vi börjar med att vara någon nu. viskar han fint i örat.

-Du har alltid varit mitt centrum. viskar jag tillbaka.


Och jag har aldrig varit lyckligare. Jag är lyckligare än flickan i högra lägenheten. Något stort är på väg att hända.


Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0