Jag ville aldrig vara med

Åh, väntan,
den outlidliga väntan.
Jag kommer in.
Jag kommer inte in.
Om några veckor vet jag.
Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas.

Under tiden, kan jag ju lägga av en liten rapport,
jag grät knappt på avslutningen,
för det fanns inget att gråta över,
jag kommer inte sakna min klass.
För jag var aldrig med i deras gemenskap.
Vilket jag är rätt nöjd med,
med tanke på att de flesta var kompletta idioter
och inte riktigt fullt mentalt utvecklade.
Det enda som fick mig att gråta var min älskade slöjdlärare.
Det finaste någon sagt till mig under min grundskoletid var
"Du är den bästa slöjdeleven jag någonsin haft".
Det som värmde mest att höra var de orden.
De betydde mest.
Något annat jag blev ganska tillfredställd med var mina betyg.
Bättre än jag någonsin trodde att jag skulle lyckas med.
Då jag inte dök upp så ofta första terminen i åttan,
då jag missade ett halvår av skolgången.
280
poäng.
Ca 100 poäng mer
än jag förväntat mig att jag skulle få,
när jag kom tillbaka från Kunskapsskolan.

Sen de blonda jävla lockarna,
de tog slut efter tag,
det var inbillning en stund.
Men det var fin inbillning.
Jag hittade fina tankar,
från början av inbillningen.

(Detta är en del av årets tankar, texter, dikter)

Varje år pulsar jag genom löven
varje år behöver jag något som värmer själen,
någon som värmer själen.
Vill ställa mig och skrika
banala saker,
enkla saker,
vackra saker.
Jag älskar dig!

Kom intill, vila dina blonda lockar hos mig
Kom nära, slut dina vackra ögon hos mig
Då behöver jag inget mer.


Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0