Om insparken och hur jag överlevde.


Jag minns den kvällen då allt var kaos.

Alla var över allt,

de sprang runt mig

och jag stod alldeles stilla och tittade på varenda en av dem.

Insåg att, det här är inte vad jag vill vara med om.

Jag vill inte leva för att få uppleva detta en gång om året.

Gick planlöst omkring,

letade efter ingenting.

Letade efter någon som inte var som dem.

Letade efter någon att kanske byta några vettiga ord med.

Diskutera hur livet ser ut,

hur det borde se ut

och kanske berätta om hur jag dog för ett år sedan.

En röst bakom mig som säger

"Vad gör du här?

Borde du inte vara på en klubb med de fina kidsen?

Där du får vara dig.

Dokumenterar du bara hur dumma i huvudet alla kan vara?

Finns det inget bättre du kan göra en fredagskväll?

Du hör inte hemma här.

I kväll är du min räddning."

Vi bytte ord, blickar och känslor.

Eller nej, vi delade dem.

För vi var som en den kvällen.

Det var vi, som satt helt blixt stilla,

medan det strömmade förbi fulla kids som skrek saker,

viskade saker.

Vi var inte där, vi var i vår värld.

Där bara vi existerade.

Vi skrattade åt de andra som inte förstod sig på vårt slag.

Vi drömde om något bättre, någon annan stans.

Ibland tänker jag på det.

Minns att det var en fin kväll.

Tänker på att jag behövde inte mer än en jämlike.

Att vi var fina den kvällen.

Det enda som betydde något var att han förstod mig.


Folk som sagt något
Detta skrev: yrs

fintfintfintfintfintfintfint

2009-10-09 @ 12:42:19
Detta skrev: Carita

men hjälp vad fint du skriver!

2009-10-10 @ 08:04:15
Finns på: http://minicookie.blogg.se/
Detta skrev: Anonym

Tack Carita!

Hur hittade du min blogg?

Den existerar ju knappt?

/L

2009-10-10 @ 18:48:21

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0