Du är bara ett svagt brus i luren.

Du betydde nog mer än vi förstod.
Mer än jag förstod.
Mycket mer än du förstod.
Jag behöver nog inte mer
än din närhet.
Jag drömmer om det nästan varje natt.
Att vi var som vi nästan var då.
Att vi var de enda som existerade.

Det börjar bli tjatigt för oss alla.
Men mest av allt för mig,
för jag kan inte släppa taget.
För du rörde vid mitt sinne,
som ingen annan gjort.
Det kan vi bara inte ta bort.
Det kommer alltid finnas kvar,
djupt.

Det vet både du och jag.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0