Och det skulle ju vara dans, dans, dans!



Det var jag och någon jag inte minns namnet på.
Någon med kantiga axlar,
skulderblad nästan som vingar
och en klingande franska
som skulle få vilken obotlig romantiker som helst på fall.
En cigarett i ena handen och ett glas på fot i andra.
Den käre herr Dylan satt och plinkade på sin gitarr i ett hörn,
när vi, fransosen och jag, talade om poesi,
poesi som fick själen att blöda.
Vi talade om korta, raka klänningar och vita ben.

Det är om att leva i något spektakulärt,
som ingen annan ser.
En känsla som borde få synas,
få märkas utåt.

Frustrationen,
ingen vet hur vacker världen är genom mina ögon.
Ge mig ett sätt att visa hur förunderligt allt är!

Folk som sagt något
Detta skrev: freja

för fint skrivet!!!!

2010-04-13 @ 20:51:54
Finns på: http://labyrinter.blogg.se/
Detta skrev: Simon Sajber

Älskar slutklämmen! Underbart!

2010-04-14 @ 13:15:17
Finns på: http://utfyllnad.blogg.se/
Detta skrev: Sarah

Fint du skriver!

2010-04-21 @ 19:28:45
Finns på: http://transdans.blogspot.com

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0