Om sagodjuret.

En gång kallade någon mig för sitt sagodjur. Det var det finaste någon sagt till mig. Någonsin. Jag har förträngt herrens namn, utseende och personlighet. Jag har till och med gömt bort ljudet av hans röst. För det enda som är mjukt för själen är de orden och hans hand genom mitt hår.

 

När vi båda var sin äckligast(vi tränade tillsammans) drog han sin hand genom mitt hår, log med hela honom och han var vackrast i hela världen. När vi var fräschast i världen började vi den tjugo minuter långa promenaden hem. När jag kom ut från omklädningsrummet lyste han upp och utbrast med glädje i rösten

 

”Du ser ut som ett sagodjur, inte som Cruella DeVille precis. Söt!”

 

Och från den stunden ville jag vara hans. Hela vägen hem önskade jag att han skulle ta min hand. Men inte. Han blev aldrig min. Han ville inte vara med längre. Stängde av och mitt hjärta tog lång tid att laga.


Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0