Om att inte existera.

Vi var på samma buss idag.
Det var vi två,
det var tre andra personer som inte existerade.
Vi delade buss i femton minuter.
Inte mer.
Inte mindre.
Jag grät i en timme.
Jag trodde inte jag skulle göra det,
jag trodde jag var färdig med dig.
Efter nästan ett år sedan vi träffades första gången.
Efter ett halvår sedan jag såg dig senast.
Tar tårar någonsin slut?
Helt oberörd var du.
Är du.
När jag gick av bussen en hållplats för tidigt,
igen
skrek jag, jag grät, hulkade, jag ville kunna andas
och jag föll ihop på marken.
Jag låg där, det kändes som en hel natt.
I snön, den kalla snön.
(Det kunde varit dig jag låg i.)
När jag orkade mig upp på benen vek mina knä sig igen.
Och det blev svart.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0