Jag tror att jag aldrig kan veta hur jag mår.

Isen under fötterna knastrade,
andetagen blev gas
och stjärnorna hade tappat sin glans.
De hade slutat glittra
och skina så vackert.

Glädjen jag känt under kvällen,
som bortblåst,
i detta vindstilla förvårslandskap.

Jorden som doftade vår
och buskarna som kvittrade.
Inget kvar,
bara kyla och
istappsögonfransar

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0