Jag mördade tusen underverk.

Det är höst nu,
det biter i kinder och i näsa.
Om jag hade velat hade jag
kunnat bryta luften
och den hade smulat vid mina fötter
och den hade låtit lite somnär man knaprar på ett knäckebröd
när jag tuggade på den.

Halsduk, kappa och stor tröja
men så fort vinden står stilla
blir det för varmt.

Genom de röda löven
blir det skarpa solstrålar
som skär genom den mjuka marken
vid mina fötter.

Genom bussfönstret
värmer solen i nacken
och jag måste ta av halsduken,
tänker att
kanske är det tillräckligt varmt när
jag stiger av bussen
för att kunna ta av mig kappan också.
Men så fort jag kliver av bussen
förstår jag med ens att
nej, det är inte sensommar längre.

Hösten kommer alltid så snabbt,
direkt.
Inte som sommaren
som berättar lite i förväg
hur den är på väg.
Nej, det är hösten dålig på.
Den dyker upp oannonserad varje år.
Ofta är det ganska fint,
men ibland är den bara som ett dåligt skämt.

Ibland genar jag över gräsmattan
för att hinna till bussen
och i morse knastrade det under mina fötter.
Jag såg att kristallerna har börjat samlas,
träffas och diskutera livet
som tillfälliga vackra ting.
Jag mördade tusentals små underverk
i min marsch mot busshållplatsen.

Känns bra sylten,
känns bra.


Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0