Natten var svart och apelsinfärgad.

Hela denna satans vecka har jag varit så nära till tårar hela tiden.
Utan att veta varför sitter jag med gråten i halsen på lektioner, på bussen, vid datorn.
Det gör ont och det är svårt att andas.
Jag har ingen aning om varför, eller när det kommer sluta.
Jag har inte gråtit på länge. Bara nästan, hela tiden.
Ljuset är tillbaka, jag trodde det skulle hjälpa. Det hjälpte en dag.
För någon vecka sedan. Inte mer.
I kväll ska jag roa mig med Mario kart på N64 och Wii med en gammal,
men fin vän.
Det kan bli bra.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0