Since then I've been so good at vanishing

Idag var fint. Jag tror aldrig att jag läst Annabel Lee så många gånger på rad som idag.
Nu är klockan snart två. Mina ögonlock är tunga och mina ögon nöjda.
Den sista versen i Annabel Lee är så hemskt, hemskt vacker. Det gör lite ont i mig.
Bara läs:

For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling- my darling- my life and my bride,
In the sepulchre there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.

 


Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0