Jag hade kunnat skriva en roman om ikväll. Det blir bara en halv novell.

Någon sade på danska att det var inställt. På grund
av regn. Jag ville slå honom i ansiktet. Men det var
ju inte hans fel. Han kunde inte hjälpa att jag väntat
tre på att få se honom och sen ställer han in. Det var
inte hans fel. Såg på M och suckade. Han tittade
tillbaka lika uppgiven som jag. Tjugo års skillnad
mellan oss och vi kände exakt samma sak i det
ögonblicket. Vi båda ville lägga oss ner och dö. Han
hade tatueringar på halsen, snirkliga bokstäver på
fingrarna och jag såg honom som arton år på en av
The Smiths konserter. Så lycklig att han inte visste
vart han skulle ta vägen. Nu var han lika livfull men
äldre och upprörd över den inställda konserten. Jag
ville vara född samtidigt som han var så jag fått se
honom som underbar.

Vi var tre stycken i taxin. Det var jag, M och A. Två
herrar jag aldrig förr träffat och aldrig mer kommer
träffa. De hade båda sett sina dagar för tio år sedan.
Jag har tio år kvar. Taxin stannade utanför stationen
och han var blixtsnabb runt för att öppna min dörr.
Bockade sig lite och log mot mig på ett fint, artigt sätt,
precis som om han respekterade mig. En gentleman
med tatueringar på halsen.

På tåget var det A och jag. Vi satt mitt emot varandra
på tåget. Han var så fin. Det första han sa, jag kallar
dig Flickan av prickar. Prickflickan. På fin norsksvenska.
Hans ögon hade skrattrynkor och de var så bottenlösa.
De bäddade in mig i ett mjukt brus. När han log sprack
hela hans ansikte upp i världens solsken och det kändes
som det sa, jag vill ha dig. Men det vet jag ju så klart att
det inte gjorde. För jag förstår hans fru, jag hade också
fallit pladask för någon med det fantastiska leendet och
de mjuka ögonen. Vi pratade om musik och böcker och
för första gången kändes det som att någon förstod det
jag sa om att bilder berättar olika historier beroende på
vem som tittat. Samma musik tilltalar oss och samma
böcker vill ha oss. Vi pratade mycket. Oavbrutet så när på
våra uppgivna suckar som talade om att vi missat årets
möte. Han sade, jag känner mig så lurad. Jag förstår honom.
Han sade, det kanske är ett tecken på att jag måste sluta
leva min barndomsdröm. Han sade, jag får väl åka hem
och måla en dörr som substitut till denna kväll som skulle
spenderats med honom. Sen hamnade vi i Lund och han skulle av.

Jag visste inte vad jag skulle göra av mig. Personer runt om
mig på tåget tittade på mig som jag borde skämmas. Jag vet
inte vad jag gjorde för fel. Jag pratade bara med någon som
skulle gått på samma konsert som jag. Jag skulle skriva, den
här kvällen förändrade mig. Men jag ångrade mig, för vi förändras
hela tiden. Lite varje dag. Och jag vill förändra honom lite.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0