I saw your face in front of me, it was perfect clarity.

Busschauffören som fick en dikt av mig som tack för
resan hem jobbade i morse. Jag såg honom genom
fönstret, lite som förra bussfönstret. Men den här
gången var han i bussen och jag utanför. Jag var
emellertid inte övertygad om att jag var tvungen att
hoppa ut genom fönstret för att inte dö. Jag kände
dock en stark längtan efter att få prata med honom.
Säga, hej, är det bra med dig? Vad tyckte du om
dikten? Jag vill veta allt om dig och dina innersta tankar.
Vill du dricka bubbel med mig i skuggan en varm
sommareftermiddag med fjärilarna susandes runt öronen
och läsa högt ur Norwegian Wood:


Jag är inte bra på att tala, sa Naoko. Så har det varit ett
bra tag nu. Jag försöker säga något men kan inte komma
på vad eller också blir det helt fel. Antingen säger jag något
helt annat eller också säger jag något som är rena motsatsen
till det jag egentligen menar. Och när jag försöker rätta till
det, klantar jag bara till det ännu mer- och så glömmer jag
bort det jag egentligen vill säga. Det känns ungefär som om
kroppen vore delad i två delar som lekte tafatt med varandra.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0