Jag rör mig och säger dig "Kom och ta vad du vill ha, du får precis vad du vill ha"

Satt på den kvava bussen, på väg till hans område.
Men jag skulle inte till honom. Jag ville. Så gärna
ville jag det. Satt mest och tänkte på annat. När
bussen stannade till vid en hållplats tittade jag upp
och ut genom fönstret.

Tänkte en sekund, honom känner jag igen. Var har
jag sett honom förr? Sen gick det upp för mig, det
är ju honom jag längtat efter i flera månader. Men
som för några veckor sedan börjat blekna på min
hornhinna. Som jag trodde jag börjat komma över.
Något tog tag i mig, vred om hela mig, yr, illamående,
pirrig, nervös, så töntigt glad och lite osäker. Allt det
där som ett vilset tonårshjärta drabbas av i närvaron
av den charmigaste pojken i stan.

Med sitt sneda leende, sin söta näsa och rufsiga hår
stod han där och väntade på bussen, en annan buss.
Inte den jag satt på så klart. Han gick förbi mitt fönster
utan att se upp, utan att se mig, utan att märka hur
jag gick sönder på några sekunder, utan att märka att
jag grät en tyst gråt. För att inte störa de andra på
bussen. Det gjorde så ont. Så ont. Tanten bredvid
märkte nog aldrig hur jag kämpade för att hålla
ihop mig själv.

Jag har nog aldrig gråtit bland så mycket folk innan.
Jag kände hur tårarna plaskade på mina händer och
kinderna blev alldeles våta. Det enda jag visste just
då var att mamma inte var långt borta från där jag
var. Åkte i ilfart till henne. Det var många år sedan
jag grät i hennes famn. Det var nog det bästa jag
kunde göra just då.

Det gör fortfarande så ont att jag inte vet var jag ska
ta vägen. Men jag hoppas att jag snart kan se igen,
gå igen.

Snart kommer bästa Pää och räddar mig. Ska börja
läsa Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag
älskar dig så himla mycket. Bara för att smeta ut
mitt hjärta ännu mer.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0