Strålar över vinterblek hy och gör den till guld.

När jag åkte hem från Lund igår kväll var jag den enda på bussen.
Busschauffören var lite ensam så jag pratade med honom hela vägen hem.
I en timme pratade vi om lite av varje.

Vi pratade om kriget i Kosovo och om att han var elva år,
förvirrad och var tvungen att lämna sin nya cykel han fått av sin pappa för att åka till ett annat land.
Jag gråter lite när jag tänker på sådant, tänker på hur starka människor det finns.
Hur jag inte hade klarat av något sådant.
Hur jag inte kan föreställa mig att leva i ett land som inte är säkert.
Tänker att vi har det jävligt bra här.

Det var trevligt att vräka ur sig sådant som ibland kan vara jobbigt att prata om.
Det är mycket, mycket lättare att prata med någon som egentligen inte bryr sig.
Som får betalt för att vara trevlig.
Han var så fin att han fick en av mina dikter.
Det var läskigt. Men jag gillar att se främmande människor le.

Han skulle bara till garaget när han var färdig med turen jag åkte med,
så när vi närmade oss min stad frågade han om han skulle köra mig hem.
Ja, tack sa jag och fick skjuts ända fram till min lilla, lilla gata
ganska långt från vägen där han egentligen skulle köra.
Tack fina busschaufför, hoppas vi åker samma buss igen.

Idag dricker jag te som heter Prince Wladimir(det lutkar surt godis och är jättejättesvart)
och skriver om arbetsmiljölagen och tänker på manus till en film.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0