Why can't I stand up, and tell myself I'm strong.

Med en Ramoneströja, lila strumpor och en hundtands-
mönstrad kappa var han det mest, himla fina jag sett.
Han satt så nära, jag kände doften av senconhandaffär
från hans jacka. Kanske en liten, liten fläck av cigarettrök.
Det var en perfekt doft. Jag blev en annan person för en
stund. Mjuk och avslappnad, som om han var min. I
tystnad i sju minuter var han min. Båda gick av bussen,
han gick snabbt, med långa, smala ben. Jag gick långsamt,
med korta, tjocka ben. Han hälsade på någon han kände,
precis den gesten jag brukar använda, använde han. Jag
försökte att inte titta allt för mycket. Men när han vände
sig om och mötte min blick stod hela världen still och min
blick var låst till hans i en halv sekund. Jag vet inte om jag
log, men han hade något fint i sitt kroppsspråk.

"Hej, vad konstigt, underbart att du inte kan slita din blick ifrån min."

Folk som sagt något
Detta skrev: julia.

re: hej! jag kodar inte alls, jag bara lägger in dem i inlägget som en vanlig bild...

2011-05-20 @ 12:29:17
Finns på: http://julia.blogg.se/

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0