For a moment I lost myself, actually lost my life.

Jag försökte lappa ihop en kär, kär vän till mig.
Men som vanligt går det inte att läka brustna,
förälskade hjärtan. Och det gör så jävla ont i mig.

Det gick ett tag när jag knappt tänkte på honom.
Nu tänker jag på honom varje dag. Spelar upp
hans fingrar mot min kropp. Som en projektion
av ljus mot min hud. Men jag mår illa så fort mina
tankar närmar sig hur han inte hör av sig. Nu har
jag gjort det igen, gått rakt in i en vägg med hjärtat
före. Det kvittar vems hjärta det är som är brustet,
det gör så jävla ont i alla fall.

Jag tror jag vet vad som hände. För jag gör samma
misstag varje gång; jag ger för mycket, jag är för
mycket, jag försöker för mycket och det skrämmer.

Men nu kan jag säga att jag har någon som fixar
mig, någon som rättar till alla mina fel. Doktor säger
att jag kommer bli tillräckligt bra. Jag kommer räcka
till. Doktor har lovat det.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0