Jag ger er det sista jag har

Jag erinrade mig den senaste gången jag var helt
ångestfri. Jag var tolv. Det är sju år sedan. Det är
inte underligt att jag blir livrädd för känslor som
kontroll, tillfredsställelse och lätthet. Det är okända
vatten och jag har ingen som helst aning om hur
jag ska göra med förnimmelser av tillfredsställelse.
Hur ska jag kunna använda mig utav saker som
kontroll när jag inte vet hur jag ska hantera det?

Jag vet inte heller om jag vill lära mig att använda
de här nya känslorna. För jag vet ju hur panik,
ångest och uppgivenhet fungerar. Då som världens
undergång. Nu som något tryggt och tillförlitligt.
Uppgivenheten har aldrig svikit mig, den har stått
vid min sida i så många år. Det är konstanta, invanda
känslor som kommer bli svåra att vänja mig av med.

Folk som sagt något

Finns det något att skriva? Skriv det här:

Författare:
Jag vill bli ihågkommen

Mailadress: (publiceras ej)

Finns på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0