The reasons all have run away but the feeling never did

För att jag inte ska skriva långa kärlekförklaringar
på rosa papper med doft till honom med snigelpost
stup i kvarten skriver jag ner allt i min lilla skrivbok
med lila, mjuk pärm. Sida upp och sida ner med
meningar som får vem som helst att bli lite rädd att
kärleken gör en sjuk. Men det kanske är sant. Det
är nog så att en del av en förändras för evigt vid
en förälskelse. Jag är lite orolig att boken ska bli
fylld så jag inte kan skriva i den igen.

Jag rör mig och säger dig "Kom och ta vad du vill ha, du får precis vad du vill ha"

Satt på den kvava bussen, på väg till hans område.
Men jag skulle inte till honom. Jag ville. Så gärna
ville jag det. Satt mest och tänkte på annat. När
bussen stannade till vid en hållplats tittade jag upp
och ut genom fönstret.

Tänkte en sekund, honom känner jag igen. Var har
jag sett honom förr? Sen gick det upp för mig, det
är ju honom jag längtat efter i flera månader. Men
som för några veckor sedan börjat blekna på min
hornhinna. Som jag trodde jag börjat komma över.
Något tog tag i mig, vred om hela mig, yr, illamående,
pirrig, nervös, så töntigt glad och lite osäker. Allt det
där som ett vilset tonårshjärta drabbas av i närvaron
av den charmigaste pojken i stan.

Med sitt sneda leende, sin söta näsa och rufsiga hår
stod han där och väntade på bussen, en annan buss.
Inte den jag satt på så klart. Han gick förbi mitt fönster
utan att se upp, utan att se mig, utan att märka hur
jag gick sönder på några sekunder, utan att märka att
jag grät en tyst gråt. För att inte störa de andra på
bussen. Det gjorde så ont. Så ont. Tanten bredvid
märkte nog aldrig hur jag kämpade för att hålla
ihop mig själv.

Jag har nog aldrig gråtit bland så mycket folk innan.
Jag kände hur tårarna plaskade på mina händer och
kinderna blev alldeles våta. Det enda jag visste just
då var att mamma inte var långt borta från där jag
var. Åkte i ilfart till henne. Det var många år sedan
jag grät i hennes famn. Det var nog det bästa jag
kunde göra just då.

Det gör fortfarande så ont att jag inte vet var jag ska
ta vägen. Men jag hoppas att jag snart kan se igen,
gå igen.

Snart kommer bästa Pää och räddar mig. Ska börja
läsa Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag
älskar dig så himla mycket. Bara för att smeta ut
mitt hjärta ännu mer.

But if you could just see the beauty, these things I could never describe.

Det blev en annan
värld på cirka
två timmar.
Med ögon av kol
och knotiga fingrar
som klamrar hårt
runt cigarretten.


Mina ögon
öppnades.
Och allt blev
overkligt
självklart.

Och jag känner kylan
från natten

Vartenda ord
rörelse
och känsla
hade jag kunnat kalla min.

Det blir mer lätt-
överkomligt.
jag
lovar.


Jag tappar
kontrollen.
jag
lovar.


(det finns censur,
jag
lovar.)

 


So you no longer care if there's another day, I guess I have been there, I guess I am there now

Idag fick jag en panikattack på vägen hem. Det var
fullt på bussen, men inte en enda frågade hur det
var med mig. Inte förrän jag kommit av busshelvetet
fanns det någon som undrade och hjälpte. Tack fina
du som vet hur det är. Världen hade varit ett bättre
ställe om fler var som du.

För övrigt sover jag konstigt. Varannan natt sover jag
inte alls. Varannan sover jag fjorton, femton, sexton
timmar. Och jag gråter alldeles för mycket. Och det är
svårt att skriva, vara trevlig, gå upp eller ta sig igenom
dagen.

"Har inte det rätta sinnet för mänskliga förhållanden"

Fåglarna skriker så det gör ont, det är som ljudvågorna

går omlott i öronen, det skär och svider. Mina fingrar har

somnat, det är så orden blir fel. Och marken under mina

fötter vill ge vika. Det gungar och svajar något fruktansvärt,


sjösjuk,

gåsjuk,

livssjuk.


I wanna fill her heart with forget-me-nots, so she'll think of me in Barcelona

De pratade om att vara kär och om hur det var
den bästa känslan av de alla. Allt jag försökte
göra var att inte falla sönder och dö där vid
matbordet. Jag var så rädd att de skulle se hur
mitt inre var i uppror och ville skrika högt "Nej,
det är inget bra. Det slutar alltid med krossade
hjärtan." Jag var rädd att de skulle fråga. Det en
som ensam fruktar. Jag hade inte kunnat låta bli
att säga att jag är fruktansvärt kär att jag inte
vet vad jag ska göra av mig själv. Men han inte
är på samma nivå som jag i vår relation. Att han
inte ens finns i mitt liv längre. Jag kände hur
tårarna brände bakom ögonlocken när de pratade
om den fantastiska känslan av att vara kär. Jag
känner inget fantastiskt. Det gör bara så ont
att hjärtat vill brista.

Ibland är titel överflödigt(Rödvinskyssar)


I press hard against your jeans.

Jag manade fram hans ansikte. Jag trodde jag glömt
hur han ser ut. Det var ju så länge sedan jag träffade
honom. Men jag kom ihåg. Vart enda ansiktsdrag. Hur
han drar ihop munnen lite, innan han skrattar eller ska
säga något speciellt. Jag fick bara tag i bilden i mitt
huvud en halv sekund. Det gick så snabbt. Plötsligt
var han borta igen. Jag log precis när jag såg bilden,
sen svämmade mina ögon över. Hans leende försvann,
mitt leende försvann. Han försvann och jag är kvar.
Och allt jag kan skriva om är hur han doftar, hans
ögon som glittrar till ibland och hur mina fingrar dansar
längs hans nyckelben i en fin morgon.

The loneliness is not my issue, I still remember the night that I kissed you and there's been plenty more since that.

När månen sken som klarast i Dortmundnatten skrev
jag till honom. Ett långt brev där jag förklarar hur
förvirrad jag är utan honom. Hur jag kämpar för att
överleva dagarna när jag inte hör från honom. Skrev
att även om det är ett hav mellan oss är det känslorna
som gör att vi är så långt ifrån varandra. Havet är
som en vattenpöl om man jämför med känslorna. När
lockarna utav guld bara är centimeter från mig kan
jag inte förmå mig att röra vid dem. Även om det är
det finaste jag vet. Jag vill inte röra vid lockarna, för
om jag gör det kanske jag glömmer honom, kanske
han märker det och jag vill ju bara vara hans. Inte
ska jag dras till andra när allt jag drömmer om
nätterna är honom. Men jag skickade aldrig brevet.
För det hade skrämt honom något fruktansvärt.

Under blekt ljus är vi alla fula

(Nej, jag gick inte vidare i UKM.)

Jag som skulle vara så sval, jag som skulle vara ett skal

Vill bädda in dig i allt vackert, toner, färger och kärlek. Jag vill ta bort all din
osäkerhet, jag vill ta hand om dig. Jag vill ta hand om dig. Jag vill spela de
vackraste låtarna Emil har skrivit för dig, för de säger allt det jag inte kan.
Allt det jag inte vågar säga.

Jag går genom din stad. Staden jag vill kunna kalla min. En vind blåser bort
alla mina tankar och gårdagens höstlöv virvlar i en snäv spiral runt mig. Håller
ihop mig. Så jag inte faller i en miljon flagor. Det är så lätt att gå i kras nu.

Några rader säger Vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha? Vad ska
jag med värdighet när jag kan ha det bra? Integritet vad har den nånsin gjort
för mig? Och tryggheten byter jag med glädje ut mot dig. Och jag ville ha dig
här, hålla din hand. Viska att låten är gjord för oss. Vill du hålla min hand?

Jag sa till mig själv. Jag ska inte falla. Jag ska inte forma mig efter dig. Jag ska
inte såras. Jag ska inte vänta på dig i evighet. Nu har det gått ett halvår, jag
väntar fortfarande. Tiden sårar mig. Jag anpassar mina dagar efter dig. Och jag
ligger på botten och längtar efter dig.

Jag vill slita av mig mitt liv som en t-shirt och köpa mig ett nytt med någon som dig

Idag såg jag min förra kärlek.
I dessa vårtider firar vi två år.
Alltså, två år som icke existerande.
Har inte sett honom på ett halvt år.
Och för första gången var det inte som en kniv i magen när han passerade mig.
Jag kände knappt igen honom.
Aldrig mer kommer han trasa sönder mig.
Nu är vi helt färdiga med varandra.
Framöver är det nya pojkar med ögon av sammet som kommer riva sönder min själ.

She breaks just like a little girl

Som vilken kliché som helst. I natt kunde jag inte sova för att jag tänkte på honom. Han med de mjukaste läpparna jag någonsin rört för vid. Han med de blygaste läpparna jag mött. Jag kunde inte sova för att jag kände hans händer runt min midja. Händerna som höll ihop mig. Jag kunde inte sova i natt för att jag grät för att han är så långt borta. Jag grät för att han nog inte vill röra vid mig igen. Jag grät för att jag längtar. Jag ville inte sova för att jag inte kan bestämma över mina drömmar. Jag vill inte drömma om svart och fall. Jag vill drömma om honom, jag vill drömma att han kysser mig och håller mig. Hur ska jag kunna berätta för honom att jag saknar honom? I ett sms: Och du förresten, jag saknar dig så det gör ont. Jag saknar dina händer och din doft.

When you told me I was special, it was the happiest moment in a long, long time.

Virrvarr av lockar. smala ben.
I pastell och marshmallows.
I en vilsen dans till tonerna av dold kärlek, chai och tomma gator.
Och vi klarar oss aldrig i verkligheten.
Det enda jag vet, dricka chai och hjälpa dig.
Det är det enda som betyder något nu.
Kanske är ljuset också viktigt.
Du behöver ljuset så som jag behöver dig.
Ge mig
Ge dig
Ge oss

Om sagodjuret.

En gång kallade någon mig för sitt sagodjur. Det var det finaste någon sagt till mig. Någonsin. Jag har förträngt herrens namn, utseende och personlighet. Jag har till och med gömt bort ljudet av hans röst. För det enda som är mjukt för själen är de orden och hans hand genom mitt hår.

 

När vi båda var sin äckligast(vi tränade tillsammans) drog han sin hand genom mitt hår, log med hela honom och han var vackrast i hela världen. När vi var fräschast i världen började vi den tjugo minuter långa promenaden hem. När jag kom ut från omklädningsrummet lyste han upp och utbrast med glädje i rösten

 

”Du ser ut som ett sagodjur, inte som Cruella DeVille precis. Söt!”

 

Och från den stunden ville jag vara hans. Hela vägen hem önskade jag att han skulle ta min hand. Men inte. Han blev aldrig min. Han ville inte vara med längre. Stängde av och mitt hjärta tog lång tid att laga.


Haiku of yesterday:


The first sun beam,
a bird fly frough the sky.
I am free again.

MItt hjärta står i zenit för dig.

Jag vill inte prata om det.
Få mig bara att glömma.
Gör mig till någon jag inte är ikväll.
(Det är lätt, jag är ingen.)

Jag vill dra fingrarna genom ditt hår.
Jag vill pussa på din hals
och jag vill vara din ikväll.

Jag vill inte tänka på att jag är borttappad ikväll.
Få mig att glömma att jag inte vet vem jag är.

Och du,
luta dig mot mig.
Jag behöver närhet.

Jag klarar mig aldrig ensam.

Ibland tappar jag fäste i vardagen

fingertopparnas dans längs min nacke
känns fortfarande så nära.

inhalerar doften från tröjan jag fick låna.
blundar hårt och ser dina ögon
hur de ler mot mig i mörkret.

fingrarna som brottas.
hur jag ville röra vid dina läppar.

min nästipp mot din halsgrop i natten,
ensamma bland alla andra.

snusade din doft hela natten.
ville vara nära, men kunde inte komma närmre än jag var.

andras tankar om vad morgondagen har att bjuda på.
våra tankar om vad nu måste bli.

herrar och damer sjunger för mig om
borttappad kärlek, förlorad kärlek
och om behovet av kärlek.

gråter och fnittrar om vart annat.
något i min mage tillrar
något i mitt bröst trycker
och jag kan inte få nog av din doft.


Jag mördade tusen underverk.

Det är höst nu,
det biter i kinder och i näsa.
Om jag hade velat hade jag
kunnat bryta luften
och den hade smulat vid mina fötter
och den hade låtit lite somnär man knaprar på ett knäckebröd
när jag tuggade på den.

Halsduk, kappa och stor tröja
men så fort vinden står stilla
blir det för varmt.

Genom de röda löven
blir det skarpa solstrålar
som skär genom den mjuka marken
vid mina fötter.

Genom bussfönstret
värmer solen i nacken
och jag måste ta av halsduken,
tänker att
kanske är det tillräckligt varmt när
jag stiger av bussen
för att kunna ta av mig kappan också.
Men så fort jag kliver av bussen
förstår jag med ens att
nej, det är inte sensommar längre.

Hösten kommer alltid så snabbt,
direkt.
Inte som sommaren
som berättar lite i förväg
hur den är på väg.
Nej, det är hösten dålig på.
Den dyker upp oannonserad varje år.
Ofta är det ganska fint,
men ibland är den bara som ett dåligt skämt.

Ibland genar jag över gräsmattan
för att hinna till bussen
och i morse knastrade det under mina fötter.
Jag såg att kristallerna har börjat samlas,
träffas och diskutera livet
som tillfälliga vackra ting.
Jag mördade tusentals små underverk
i min marsch mot busshållplatsen.

Känns bra sylten,
känns bra.


And try to find the sunny side of life

Autumn eve

Plats:
På en mellanfest
någonstans på västkusten.


Du får en blomma,
som förra gången fast en tankeblomma.

Gör mig en sköldpadda också.”

Berättade saker,
som fick mig att sätta i halsen.

En ål.
Den simmar,
äter,
stänger sig,
dör.


Tänk att ta det lugnt,
äta,
glida hela livet,
för att sedan stänga sig
och dö.
Att slippa prestationsångesten över livet,
att slippa oroa sig för vad de tycker.

 

I en främlings öra viskade jag
allt jag varit rädd för att säga innan.

Du sade
Ändå är du så stark nu,
att du kommer ensam?
Du kommer bli starkare om några år,
jag känner det, dig.
Du kommer bli bättre än de någonsin kan bli.”

Du lutade dig fram,
med mörka ögon
och ljus själ.

Pressade mig mot dina jeans
och kände dina fingrar under min hud
då du höll hårt om ditt glas
med båda händerna.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0