Jag har tagit mig friheten att översätta och förmodligen förstöra en fantastisk låttext:

Vill du ha en hjärtevän?
Jag gör allt du ber mig om
Om du vill ha någon annan,
lovar jag att vara den du vill
Om du vill ha en räddare i nöden,
ta då min hand
Eller om världen är så elak att du vill slåss
tar jag vartenda slag för din skull.
Jag är den du vill ha
 
Vill du ha någon som skyddar dig från allt ont?
Jag kommer kämpa för din skull
Behöver du en doktor?
För jag vill undersöka varenda liten centimeter
på din kropp
Jag vill lära mig var dina födelsemärken är
Om du vill ha en chaufför
Hoppa bara in,
jag kör dig vart du vill
Eller om du hellre vill åka en runda utan slut med mig
så ska du veta att du kan.
Jag är den du vill ha
 
Och om du skulle vilja sova
under tiden vi kör
tar jag ratten
Om du vill ha en stund för dig själv,
försvinner jag för din skull
Om du vill ha en mamma till dina barn
eller bara ta en promenad i skymningen
Så är jag den du vill ha
 
Åh, månen lyser för ljust
mina ögon bränner
Kedjorna håller mig fast
Otyget i mig vill inte somna
Jag har lovat dig saker allt för fort
Och nu kan jag inte hålla dem
 
Men det går aldrig att få tillbaka någon
genom att be på sina bara knän
och säga saker som
"jag skulle krypa tillbaka till dig
Och jag skulle falla vid dina fötter
Och jag skulle inte kunna andas
för du är det vackraste jag vet
Och jag skulle ta vara på ditt hjärta
Och jag skulle dra i dina lakan
Jag skulle viska, snälla, snälla ta mig tillbaka"

I wish I never met you, like I wish I'd never tasted wine or tasted it from lips that weren't mine

Det högg som en kniv i bröstet. Flera gånger om.
Det är dumt. Men jag kunde inte stoppa knivarna.
Alltid samma sak. Jag lär mig aldrig. Jag önskade
mig hjärtesmärta och dubbla hjärtslag. Klart jag
fick vad jag önskade.

Frustrationen

Jag rev mig i ansiktet.
I ren frustration
satte jag naglarna i kinden.
I ren frustration
satte jag naglarna i armen.
Det gjorde ont
men det behövdes.
Smärtan är det jag känner idag
frustration över att jag inte har en aning om hur jag ska göra.
Det river och sliter i mig
för jag vet inte vad jag ska göra
med nöjdheten, tillfredsheten.
Den stör mig. Så att jag hade kunnat riva hela min kropp
utan att bli nöjd.
Förstår inte varför det är så jävla bra. Jag förstår inte.

Jag ger er det sista jag har

Jag erinrade mig den senaste gången jag var helt
ångestfri. Jag var tolv. Det är sju år sedan. Det är
inte underligt att jag blir livrädd för känslor som
kontroll, tillfredsställelse och lätthet. Det är okända
vatten och jag har ingen som helst aning om hur
jag ska göra med förnimmelser av tillfredsställelse.
Hur ska jag kunna använda mig utav saker som
kontroll när jag inte vet hur jag ska hantera det?

Jag vet inte heller om jag vill lära mig att använda
de här nya känslorna. För jag vet ju hur panik,
ångest och uppgivenhet fungerar. Då som världens
undergång. Nu som något tryggt och tillförlitligt.
Uppgivenheten har aldrig svikit mig, den har stått
vid min sida i så många år. Det är konstanta, invanda
känslor som kommer bli svåra att vänja mig av med.

For a moment I lost myself, actually lost my life.

Jag försökte lappa ihop en kär, kär vän till mig.
Men som vanligt går det inte att läka brustna,
förälskade hjärtan. Och det gör så jävla ont i mig.

Det gick ett tag när jag knappt tänkte på honom.
Nu tänker jag på honom varje dag. Spelar upp
hans fingrar mot min kropp. Som en projektion
av ljus mot min hud. Men jag mår illa så fort mina
tankar närmar sig hur han inte hör av sig. Nu har
jag gjort det igen, gått rakt in i en vägg med hjärtat
före. Det kvittar vems hjärta det är som är brustet,
det gör så jävla ont i alla fall.

Jag tror jag vet vad som hände. För jag gör samma
misstag varje gång; jag ger för mycket, jag är för
mycket, jag försöker för mycket och det skrämmer.

Men nu kan jag säga att jag har någon som fixar
mig, någon som rättar till alla mina fel. Doktor säger
att jag kommer bli tillräckligt bra. Jag kommer räcka
till. Doktor har lovat det.

Jag glömmer, jag glömmer, jag glömmer.

Gör saker som i trans. Massor av saker. Skriver upp
saker i kom-ihåg-banken i hjärnan. Ska skriva upp så
fort jag hinner. Trodde jag skulle bli bättre på att skriva
upp saker på papper så jag inte glömmer så lätt. Nu
när jag har hjälpmedel och allt. Nu har det värsta hänt.
Jag har förlagt det allra innersta, det allra heligaste. Min
lila skrivbok, den som tog mig igenom 2011. Jag har
inte en aning om var den är och mina tankar kan inte,
får inte vila förrän den är funnen. Jag ska upp imorgon
och måste sova. Sover så fruktansvärt mycket. Det
känns inte rätt. Men jag måste annars krackelerar jag.
Har så mycket att göra, men kommer inte ihåg hälften
av vad som ska göras. Tänker att jag inte har så mycket
tid, måste hinna med allt. Men jag vet inte vad jag ska
hinna med, för jag har inte skrivit upp allt i min skrivbok.
I min kalender. Jag kommer missa så mycket, så
mycket och jag vet inte vad jag ska göra av mig. Jag
är så vilsen nu.

Jag överlever knappt.

Det river och sliter och trycker i mitt hjärta. Jag finner
fortfarande inga ord som kan beskriva den outhärdliga
smärta när ångestspökena lägger sig till ro i mig.

Det blev så tyst, så fruktansvärt tyst

Solnedgångsdis, solnedgångslila skimmer,
jag blir utmattad av att stå emot.
Mörka ögon gör mig till en urvriden trasa.
En blick från ögonvrån och jag blir mjuk innuti.
Vill skriva om känslorna men alla ord är tomma.
Han stal mitt språk, min förmåga att forma meningar.
Nerbitna nagelband och min andedräkt fryser i luften.

Mötte någon på bussen, vi började prata.
Jag berättade att jag aldrig går hemifrån
utan en bok i väskan. Klockan var halv tre
en fredagsnatt. Han frågade "Har du med dig
en bok nu? När du är ute och festar har du
alltså en bok i väskan?" Ja, svarade jag. Man
vet aldrig, det händer ibland att personerna
i böckerna jag läser är intressantare än dem
jag träffar när jag är ute.

Jag drunknar i löv.

Fall
Månklar morgon
stjärnorna min enda ljuskälla
och stjärnfall,
jag önskar att jag ska orka
och du ska förstå

Fåglarna flyger på fel håll
och det blir aldrig ljust
Regnet bryter ner våra barriärer
i regnet är vi en
Vi är samma, du och jag,
du vet, vi kommer aldrig bli de samma igen

Jag råkade spilla ut mig själv
bland de första frostflingorna.
Frasande lakan
Gömmer mig undan
vad jag gjort
För mycket ångest,
för mycket du

Tårarna längs dina nyckelben
Jag kan se det framför mig
men jag gråter bara själv
Gå aldrig sönder

Du förstår inte
Hålet är en del av mig nu
det är min enda säkerhet
det enda som finns kvar
när inget annat finns

Jag dör vid varje ajdö
du äger alla stjärnor
Känslan är allt är möjligt
och jag kommer ta dig varhelst du vill vara

Sömnen är svår att fånga
tågen går för snabbt
som dina fingrar
längs min ryggrad

När världen försvinner för ögonen,
kommer jag vara allt du har

10 september 2010

Igen simmar vi genom röda,
orange och bruna löv.
Tumlar runt,
in och ur varandra.
Tror inte att världen ser oss,
så som vi ser världen.

Fel ord,
vid fel tillfälle skrämmer.
Ingen vågar säga det.
Behöver något stabilt.

Men inte i verkligheten.

Sköra ord går rakt in,
hur det var,
vad som kändes.
Kan inte bara stänga av.

Med en solnedgång i ögonen
ser vi vackra ut.

Måste fått en flisa i sitt öga eller nåt.

Förresten, idag är det två månader sedan vi sågs
sist. Jag trodde att jag skulle dö. Och jag följde med
för din skull. Det gör fortfarande ont. Tänker inte
lika mycket på det längre. Men att bli lämnad kvar
gör ont. Jag stannde upp min värld för dig.

Kommer du någonsin säga hej till någon du är förälskad
i på stationen för att sedan bli knäsväg just precis där,
och tårögd se när personen går mot tågen istället för att
stanna och prata med dig en stund?

We should always know we can do everything

Jag skulle
hänge mig åt
dina nyckelben.
Direkt på sekunden
skulle jag kapitulera för dem.
Jag skulle
egnagera mig i dina ögon.
Lära mig varenda
nyans på din iris
utan och innan.
I ögonvrån såg jag
din bröstkorg höjas och sänkas
i takt med min, möjligtvis.

You make me smile with my heart

Det kommer aldrig någonsin bli för kallt
om jag får hälsa på
hans ögon utan slut
med jämna mellanrum.

1000 papperstranor

Sparkar bruna höstlöv.
fortfarande skrapade sommarknän,
med vinterregns-
prickar på glasögonen.

Det är sant.
det går på 8.2 sekunder att få tillbaka det entusiastiska hålet i magen.
(kanske lite hunger inblandat) Även om det inte är på riktigt.
kommer hålla i sig.
känns som nålstick i magtrakten.

Ett par mörka ögon utan slut.
skrattrynkor i ögonvrån
Basen slår i takt med mitt hjärta. är det så här det känns att ha luft under fötterna?

så tunga steg,
så länge.

Jag vill ge honom 1000 vikta papperstranor.
en av varje färg.
ge honom all tur i världen.
han ler, hela världen måste
bli lycklig av skrattet. en skev värld annars.

tänkte tyst för mig själv
”Och din värld vänds upp och ner och du tappar fäste.
Och jag lovar, du kommer slänga dig framför ett tåg om han ber dig.
Han tar dig under besittning, han gör vad han vill med dig,
han vet att du är hans. Men vi kämpar mot brunsåsrevolutionen.
Hand i hand.”

Skulle jag maniskt rabbla allt jag tänker
himlen mörknar och tiden slinker ur mina fingrar.
Jag skulle bli så andfådd att jag svimmade,
skulle tala så snabbt att det endast uppfattas som en tickande maskin.
Världen skulle försvinna för mina ögon.

Men glöm för allt i världen

inte

herrn som dödar, hugger och skär upp din själ lite
varje gång du tänker på honom.
Glöm för allt i världen inte honom som sårade dig
så mycket att du glömde bort
hur man andas och reser sig på morgonen.

Jag kan alla tecken så kom igen ge mig vad du har

Idag är det ett år sedan jag träffade honom första
gången. Inte visste jag att det skulle bli så här. För
då, för trehundrasextiofem dagar sedan såg jag
honom knappt.

Men glöm för allt i världen inte herrn som dödar,
hugger och skär upp din själ lite varje gång du tänker
på honom. Glöm för allt i världen inte honom som
sårade dig så mycket så du glömde bort hur man
andas och reser sig på morgonen.

Helst slänger jag mig runt halsen på honom. Men det går ju inte.

Idag glömde jag hur man andas. Men det gör inget.
För jag fick hjälp precis när det hände. Och för jag
får se honom igen.

Jag har förlorat mig själv i dig, förlorar jag dig, så förlorar jag mig.

Drömde om honom inatt. Drömde om oss inatt. Klar-
blå himmel. Solen sken med ett mjukt ljus över oss.
Över rapsfältet vi dansade genom. Han höll mina
händer, log som bara han kan göra. Jag höll hans
händer, dansade som om det inte fanns en morgon-
dag. Dansade över de gula blommorna som gav oss
små, gula fläckar på benen. Hamnade i hans lägen-
het, han satte sig i fönsterkarmen och rökte en
cigarett. Jag följde hans konturer i motljuset i sol-
nedgången. Hans ansikte fick en rödguldaktig nyans
och hans bruna ögon glittrade med ett så omfamnande
ljus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag
började gråta för att han var det vackraste jag sett
i hela mitt liv.

Det oupphörliga

Regnkappans kapuschong
ett oupphörligt
regn.
droppande.

På ensam
och blank gata
himlen krusar sig
i vägen.
Behöver aldrig
se upp från skorna
för jag ser
världens spegling i
rännstenen.

Klockan slår fruktansvärt
för tidigt.
För ensam
och dimspöken
jagar mig.

Inte ett knytt vaken.

Asfaltsgrå
mot
gråthimmlens
himmelgrå.
Själsgrå
mot
gråtregnets
regngrå.

Varje droppe är
du
mot min hud.
Varje droppe känns
mot min själ.
Jag vet en del
om ensamhet
så kom
håll om varann.

Regn i morgonen
otroligt liten värld.
Du tar över mig.

Jag hade kunnat skriva en roman om ikväll. Det blir bara en halv novell.

Någon sade på danska att det var inställt. På grund
av regn. Jag ville slå honom i ansiktet. Men det var
ju inte hans fel. Han kunde inte hjälpa att jag väntat
tre på att få se honom och sen ställer han in. Det var
inte hans fel. Såg på M och suckade. Han tittade
tillbaka lika uppgiven som jag. Tjugo års skillnad
mellan oss och vi kände exakt samma sak i det
ögonblicket. Vi båda ville lägga oss ner och dö. Han
hade tatueringar på halsen, snirkliga bokstäver på
fingrarna och jag såg honom som arton år på en av
The Smiths konserter. Så lycklig att han inte visste
vart han skulle ta vägen. Nu var han lika livfull men
äldre och upprörd över den inställda konserten. Jag
ville vara född samtidigt som han var så jag fått se
honom som underbar.

Vi var tre stycken i taxin. Det var jag, M och A. Två
herrar jag aldrig förr träffat och aldrig mer kommer
träffa. De hade båda sett sina dagar för tio år sedan.
Jag har tio år kvar. Taxin stannade utanför stationen
och han var blixtsnabb runt för att öppna min dörr.
Bockade sig lite och log mot mig på ett fint, artigt sätt,
precis som om han respekterade mig. En gentleman
med tatueringar på halsen.

På tåget var det A och jag. Vi satt mitt emot varandra
på tåget. Han var så fin. Det första han sa, jag kallar
dig Flickan av prickar. Prickflickan. På fin norsksvenska.
Hans ögon hade skrattrynkor och de var så bottenlösa.
De bäddade in mig i ett mjukt brus. När han log sprack
hela hans ansikte upp i världens solsken och det kändes
som det sa, jag vill ha dig. Men det vet jag ju så klart att
det inte gjorde. För jag förstår hans fru, jag hade också
fallit pladask för någon med det fantastiska leendet och
de mjuka ögonen. Vi pratade om musik och böcker och
för första gången kändes det som att någon förstod det
jag sa om att bilder berättar olika historier beroende på
vem som tittat. Samma musik tilltalar oss och samma
böcker vill ha oss. Vi pratade mycket. Oavbrutet så när på
våra uppgivna suckar som talade om att vi missat årets
möte. Han sade, jag känner mig så lurad. Jag förstår honom.
Han sade, det kanske är ett tecken på att jag måste sluta
leva min barndomsdröm. Han sade, jag får väl åka hem
och måla en dörr som substitut till denna kväll som skulle
spenderats med honom. Sen hamnade vi i Lund och han skulle av.

Jag visste inte vad jag skulle göra av mig. Personer runt om
mig på tåget tittade på mig som jag borde skämmas. Jag vet
inte vad jag gjorde för fel. Jag pratade bara med någon som
skulle gått på samma konsert som jag. Jag skulle skriva, den
här kvällen förändrade mig. Men jag ångrade mig, för vi förändras
hela tiden. Lite varje dag. Och jag vill förändra honom lite.

Dagarna går, säkert månaderna med. Hoppas allt är lugnt, jag vill dig bara väl.

Jag vill mest spendera varenda eviga sekund med
honom. Jag minns inte längre vilka minnen som mitt
huvud har skapat och vilka minnen som faktiskt har
inträffat. Men något jag vet faktiskt hänt, är att jag
vaknade mitt i natten av att han höll om mig. Det
hände. Jag lovar. Något jag är mindre säker på är
om det var han som nynnade på Joy Divisions
'Transmission' första gången vi träffades. Men jag vill
tro att det hände. För det är så fint att kunna säga
att han nynnade på min favoritlåt första gången vi sågs.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0